Annapurna Base Camp hike dag 2 - Ghorepani - Poonhill - Tadapani
Datum: 23 november 2014
Distans: ca 7 km
Höjdstigning: -700 meter
Mål: Tadapani
Vid fyratiden på morgonen var det väckning. Den här dagen är speciell, vi ska upp på Poon Hill! Här kan man få en 360 graders panoramavy över hela Annapurnamassivet, platsen är legendarisk och höjdpunkten för de som gör kortare vandringar i bergen.
På med pannlampa och ut i verkligheten! Den här morgonen är den första som man verkligen känner av kylan, det är säkert en 6-7 minusgrader,
-Men kolla!
Stjärnhimmelen är helt fantastisk, här är det inte så mycket ljus från omgivningen på marken och man får nästan svindel när man tittar upp på det enorma becksvarta stjärnbeströdda himlavalvet.
Alla ger sig iväg på ett enda långt led och man kan se de lysande stigen där alla lampförsedda vandrare sniglar sig upp för den tidvis mycket branta lilla stigen till Poon Hill.
Det här är det första egentliga kraftprovet, här vandrar man uppför konstant i ett par timmar för att komma upp på Poon Hill i soluppgången. Hög höjd påverkar oss alla, människan är ju fantastisk och kan anpassa sig till det mesta men för lite luft är inget vidare.
Vilopulsen sticker iväg och gör att om man tar i som man gör på havsnivå så går man ned för räkning som en fluga som flyger in i en fönsterruta. Alla känner andfåddhet, man får en lätt huvudvärk, fötterna svullnar och man drömmer skumma drömmar på nätterna. Detta är helt normalt, för mig i alla fall.
Vissa får kognitiv påverkan som problem med balansen och svårt att orientera sig, illamående, kraftig huvudvärk och kräkning tillhör lite värre symtom. Jag har med mig Diamox, en medicin som dämpar symptomen av höghöjdssjuka eller AMS som den även kallas. Det kan vara helt livsavgörande att dämpa symptomen så man kan ta sig ned på lägre höjd. De mindre allvarliga symtomen kan snabbt bli livshotande om personen inte kommer ned på lägre höjd. Lungödem är ett sådant exempel, vätska läcker in i lungorna och man drunknar helt enkelt.
Man kan även drabbas av hjärnödem, vätska läcker ut mellan skallbenet och hjärnan och utsätter vår minnesbank för tryck. Båda dessa tillstånd kan snabbt förvärras så man förlorar medvetandet och då är det kört. Det luriga med höghöjdssjuka är att dagsformen spelar in, så även om det gick bra igår kan jag inte vara säker på att det fungerar i morgon.
Alla flåsar på ordentligt när vi går, man känner av höjden ordentligt, det här är bra acklimatisering! Cecilia drabbas kraftig yrsel och blir ledsagad ner på lite lägre höjd innan hon i lugnare tempo vandrar upp på Poon Hill. Jag blir förvånad över att det inte är ändå fler personer uppe på Poon Hill, det kanske är ett sextiotal personer. Om det inte är fler så är det säkert mindre än fem hundra vandrare i hela området, det är ju inte så farligt.Efter att vi tittat på den fantastiska soluppgången i det helt klara vädret så förstår vi alla vart vi är på väg. Bergen tar verkligen andan ur en, om man inte begriper hur liten man i sin vardag så förstår man det garanterat här.
Det bär av ned samma väg som vi gick upp. Jag skrattar gott åt att det var mörkt på vägen upp så jag slapp se hur långt det verkligen var.
När jag kommer ner rafsar jag ihop packningen och äter lite frukost, vi ska ju vidare. Frukosten består alltid av Masala tea,
det är te smaksatt med kanel, kardemumma, kummin och det serveras ordentligt sött, Gurung bröd - tibetanskt friterat bröd och ägg - kokta
eller i form av en enkel omelett.
Klockan nio är det dags att dra vidare, då är det riktigt varmt och skönt. Temperaturen varierar kraftigt beroende på om solen är framme eller inte men det kanske inte är så konstigt, vi är ju inte så långt från ekvatorn.
Från Gorepani så bär det av utför en liten stund innan det åter bär av uppför. Vi vandrar i skarp uppförslutning och vi går om en hel del vandrare Koreanska vandrare som tar rast på sitt äventyr. Ett par har med sig en liten unge som vill åka hem igen, hon har näsblod, är ordentligt trött och gråter. Några minuter senare kommer pappan med ungen på ryggen, här ska vi inte neråt, vi ska uppåt! Väl uppe på krönet ser jag mig om och inser att vi är en hårsmån högre än Poon Hill som man kan se långt, långt där borta.
Bild: Poon Hill, från vänster till höger, Renske, Laxmi, Garbuja, Debbi, Lizzy, Santa, Alix och Trudy
Detta är något som ofta är återkommande, man knatar på och tittar vart man sätter sina fötter. Helt plötsligt slås man av tanken - Man kanske kan se någon
bergstopp?
- Åhhh! Kolla vad vackert det är!
Det är verkligen som att ge sig ut på två veckors vandring i ett fantastiskt vykort.
Vandringen går vidare i Rhododendronskog på en ås så vandringen är inte speciellt jobbig, vi passerar Deurali och stannar vid ettiden i Ban Thanti. Det är kallt på morgonen men som vanligt så tinar det ordentligt under förmiddagen och jag är ordentligt svettig när det är dags för lunch, ändå så går jag bara i en kortärmad tröja. Ban Thanti är inte någon by egentligen, det är bara ett par hus men det är enormt vackert. Där sitter vi och äter med klippor som går rakt upp i himlen på båda sidor om oss, mäktigt.
Eftermiddagens vandring snirklar sig fram med ett bråddjup på högersidan och man är försiktig när man kikar över kanten, trillar man då överlever man garanterat inte om man saknar fallskärm. Jag möter en kille till häst som glatt hälsar, blandningen av modernt och ålderdomligt är påfallande. Han har moderna Nikes med röda skosnören och sweatpants men sadeln ser ut som något en vild tatarkrigare skulle komma ridande på för tusen år sedan.
Stigen snirklar sig fram genom skogen och ibland hör man musik! Det är små klockor som pinglar, sen ser man den första Åsnan! Alla transporter sker antingen med åsna eller så bärs godset på ryggen på en människa. Vandringen fram mot Tadapani är väldigt kuperad och tar på krafterna, det är en lång vandring även om sträckan på kartan bara är några kilometer. Miljön är riktigt spöklik på sina platser, det växer tjockt med mossa på träden och det hänger kraftiga lianer ner från trädens kronor som breder ut sig mer än femtio meter upp i luften.
Jag kommer fram till ett Buddistiskt minnesmärke, det ser nästan ut som en liten stupa, jag blir inte klok på varför man ville ställa upp det just här mitt i ingenstans. Mannen som det minner om verkar ha varit en stolt Ghurkakrigare, han var säkert en riktig hjälte när det begav sig.
Värdet är rått och kallt på kvällen, kanske ett par minusgrader och molnen ligger som ett lock och hotar att lämna ifrån sig nederbörd.
Alix hostar fortfarande ganska illa och dricker citronte med riven ingefära i, det ska tydligen göra underverk mot allsköns åkommor.
På kvällen firas Peter av alla assistenter, han får en luva i present som såklart ska sitta på. Det finns ju inte direkt någon bagare i närheten
så tårta är ju uteslutet.
-Vad kan man fixa för godsaker i köket?
-Äppelpaj?
-Man kan fixa äppelpaj! Då kör vi på det! En äppelpaj var till alla, det blir sexton stycken, toppen!
Att en äppelpaj visar sig vara en friterad historia lagom för fyra personer det hade vi ingen aning om. Några av asistenterna har aldrig smakat äppelpaj tidigare och verkar ordentligt tveksamma till maten. Debbi berättar att hon smakat pankaka men inte gillade det, hon tyckte bara att hon blev uppblöst i magen av det. Vissa i sällskapet äter så magen putar ut, andra sparar sig till kvällens middag. Vad som serveras till alla guider och bärare?
Dahl Baht såklart!