Annapurna Base Camp hike dag 7 - Bamboo - Deurali
Datum: 27 november 2014
Distans: 6 km fågelvägen (ca 12 km)
Höjdstigning: 900 meter
Mål: Deurali
Det är molnigt och kyligt på morgonen i Bamboo, när vi startar vid åttatiden på morgonen är alla ordentligt påbyltade med kläder. Alla är på toppenhumör trots att flera är extra oroliga för dagens vandring.
Jag vaknade flera gånger under natten av att det var ett fasligt oväsen. Det bankade och dunkade något alldeles fasligt, jag tyckte det var märkligt att bärarna bestämt sig för att ha en fest just här innan jag somnade om. Vi skulle ju vandra några dagar till och vädret var ju inte direkt toppen.
Vid frukosten är bärarna muntra är pratar friskt med varandra, några spår av trötthet eller bakfylla kan jag inte upptäcka. När jag frågar vad som är på gång så berättar de galtt att en tiger varit framme vi gästhuset under natten. Jid berättar animerat att det är första gången han sett en tiger i sitt liv och att den väste åt honom!
Flera i sällskapet undra om det är säkert att vandra runt i djungeln nu när vi vet att det finns en tiger i närheten! Men de skakar på huvudet och säger att en tiger knappast kommer fram till ett sällskap på femton personer.
- Den blir rädd och gömmer sig såklart
Själv tänker jag att det inte är såklart, inte ens nästan klart. Det enda som är klart är nog snarast att man inte går utanför dörren om det finns en tiger i närheten...
Vandringen från Bamboo går genom kuperad skog och som tur är så ser vi inte röken av någon tiger. Jag är däremot lite extra medveten om djurlivet kring oss. Det är gott om djur in naturen här i Nepal, aporna rasslar som vanligt i träden runt omkring oss, de verkar vara minst lika nyfikna på oss som vi är på dem men de håller sig alltid på några meters avstånd.
En sak som är slående när man pratar med guiderna om dagens vandring, de säger_
-A little bit down, then a little bit up. Then it is some more up, then up and up.
- OK, will it be tough?
- No, no, it's not so tough, it is a nice walk!
De säger samma sak varje dag!
När man lär känna assistenterna som hjälper oss med packningen lite bättre så är det flera av dem som säger att de är lyckliga när de är ute och vandrar. Fler av dem uttrycker att livet i Pokhara är pressande och att de är fria när det är ute och trekkar. Det är lått att sätta sig in i deras situation, Nepal är ett av världens fattigaste länder och nästan hela befolkningen bor i något som vi skulle betrakta som slum eller kåkstäder. Att bara behöva hålla ordning på en liten ryggsäck åt en rik turist och samtidigt vandra runt i en av världens vackraste nationalparker är naturligtvis inte helt fel.
Vi vandrar i skogen men här och där kommer vi ut så vi har ordentlig utsikt och vi börjar närma oss trädgränsen för vegetationen blir successivt lägre ju högre upp vi kommer. I Himalaya (matstället heter originellt nog så...) stannar vi och äter lunch. Vi har haft tur med vädret för det har varit uppehåll hela förmiddagen.
På flera ställen har gud varit framme och dragit med sina fingrar genom naturen. Enorma sår som kommer ta många år innan de är återställda, jordskred. Det är inte lätt att begripa innan man ser det med sina egna ögon men ett typiskt jordskred är ca 50 meter brett! Tänk er att en femtio meter bred plog skrapar helt rent in till berggrunden. Alla träd och enorma stenbumlingar far fritt fallande utför den branta sluttningen. Inget längre ner förmår att stoppa de enorma krafter som verkar. Själva berget har krossats och jag ser meterdjupa fåror i själva berget när jag passerar genom rasmassorna.
När jag är ute och vandrar så är det helt nödvändigt att man kan lura sig själv lite med jämna mellanrum. Mat fungerar alltid i dessa lägen, när jag känner mig så trött att mitt humör börjar påverkas, då är det dags för lite doping. I mitt fall så fungerar Snickers bäst, trycker jag i mig en Snickers så blir jag på bra humör igen.
Vid det här laget har resten av sällskapet insett att jag käkar godis med jämna mellanrum. Nu ska ni veta att Nepaleserna känner till samma knep så de säljer Snickers till välbärgade turister för 30 kr. Själv går jag och fundera på om det verkligen varit värt arbetet att kånka Snickers alla dessa dagar istället för att köpa dem på berget. Men tänk, ve och fasa om jag varit utan godisbitar i högt uppe i bergen flera dagars vandring från närmaste lilla affär!
Vi smyger fram utmed en dalgång, vandringen är inte alls så kuperad som de tidigare dagarna och skönt är det för nu är vi på över tre tusen meters höjd.
Även i Deurali bor vi i ett "riktigt" hus, vart jag bodde får ni gissa. Gästhuset ligger högt uppe på bergssidan men vi ser inga toppar för det är ordentligt molnigt och det ser ut att bli regn. Långt, långt nedanför oss forsar vattnet nedför ett vattenfall. Ja egentligen är det flera vattenfall man kan se men ett är större än de andra. Det är märkligt hur en fantastisk sak slutar vara fantastisk när man samtidigt ser något ändå häftigare...
Vi är ganska enkla varelser ändå, när allt kommer omkring.