Annapurna Base Camp hike dag 8 - Deurali - ABC
Datum: 24 november 2014
Distans: 8 km fågelvägen (ca 13 km)
Höjdstigning: 1000 meter
Mål: Annapurna Base Camp
Våra Guider har lurat i oss att Vitlökssoppa är bra mot höghöjdssjuka och till middag så har hela sällskapet stoppat i sig stora mängder vitlök.
Även Peter har ätit vitlökssoppa men säger att han gör det enbart för att kunna sova brevid Jane. På morgonen i Deurali är alla glada över att vitlöksprövningen till slut är över.
Nu har vi lämnat all vegetation bakom oss och vi har vandrar i en dramatisk stenöken.
Vi har passerat toppen Mardu Himal (5553 möh) och Machupichare peak (6997 möh) eller "the Fishtail" som den även kallas bakom oss på vägen fram mot Machupichare Base Camp. Det lutar lätt uppför och vandringen är enkel, det enda som egentligen är ansträngande är just höjden.
Det här delen av vandringen har flera av våra bärare pratat om som, den mest riskabla delen under hela vandringen. Vi vandrar fram i en svag förslutning i det lösa gruset men sidolutningen är mycket kraftig och lite längre fram kommer vi passera i kanten på en glaciär.
Det är farligt att vandra på glaciärer om man inte har med sig rätt utrustning. När vi kommer fram till glaciären visar det sig att vi utan några som helst problem kan vandra fram på barmark.
Isen har smält undan helt.
Jag har lite blandade känslor inför bristen på utmaningar, det kunde kanske vara lite tuffare ändå! Här har vi ju inte ens haft någon snö att tala om.
Lunchen äter vi i Machupichare Basecamp, det är verkligen fyra små värdshus utslängda i vildmarken. Vi är helt ensamma och det verkar sannerligen inte vara någon rusning i Himalaya vid den här tiden på året.
I den ursprungliga planen skulle vi övernattat på Machupichare basecam och gjort en dagsvandring upp till ABC. Vi läste på nätet att det kan bli nästan outhärdligt kallt i MBC och det är ordentligt kyligt, det är säkert 3-4 minusgrader men det är samtidigt väldigt fuktigt.
När vi vandrar ut från Machupichare Base Camp så slår vädret om blixtsnabbt. På bara två minuter så ändras vädret från helt klart till tjocka. Dimman som drar in är så tät att alla ljud dämpas och man ser max tio meter framför sig.
Vattendragen vi passerar är frusna och det ligger snö på marken för första gången på hela vandringen. Trudy tycker att det är helt fantastiskt, själv tycker jag inte att det är fullt så exotiskt.
På flera platser är marken svedd och det känns verkligen konstigt att vandra i ett bränt vinterlandskap som är helt täckt av dimma, det är knappast något man stöter på i Sverige. Ja dessutom på en höjd som om man staplat två Kebnekajse på varandra. Varför det brunnit är det ingen av guiderna som egentligen kan förklara.
Här möter vi de första personerna som har höghöjdssjuka på riktigt, då pratar i inte om lite huvudvärk...
En koreansk kvinna kommer stapplande ledd av två personer som hjälper henna att stå på benen. Hon håller händerna krampaktigt om huvudet som är stramt bakåtlutat i en märklig position. Hon stirrar rakt upp i himlen som om svaret på hennes problem gömmer sig där i dimman någonstans.
Hon får kramper och kaskadkräks häftigt samtidigt som benen viker sig på henne.
Jag vandrar vidare och mumlar något till mina resekamrater om att det är sådär som höghöjdssjuka ser ut.
I baslägret så märks det att det är vinter, snön ligger fortfarande i meterhöga drivor mot väggarna på byggnaderna och man kan förstå att det är tufft att vara här när det stormar. Det är säkert fem minusgrader ute, dörrarna in i gästhuset står på vid gavel. Det är märkligt att nepaleser inte verkar bry sig det minsta om att stänga ytterdörrar, men så har de ju enkelglasfönster och husen saknar isolering så det kanske inte spelar någon större roll.
Stämningen i Annapurna Base Camp är ganska märklig. Man kan ju vänta sig att alla är glada när de nått målet för resan, men inte då! I vårt sällskap pratar alla glatt med varandra men de vi möter är inte fullt så glada. Människorna som samsas här inne är ett buttert gäng Ryssar, ett gäng självupptagna Koreaner i dunjackor värdiga Mr. Michelin himself och så vi, som är multi-kulti på alla sätt och vis.
Stämningen är tillknäppt och absolut inte speciellt trevlig.
Jag säger att vi ska elda under bordet, jag kan betala om det så krävs, inga problem. Vi behöver få lite värme under bordet bara så alla kan tina upp en aning.
Sagt och gjort, värdarna tänder en fotogenbrännare under bordet och det dröjer mindre än tjugo minuter så börjar alla prata med varandra en aning.
Tänk vad lite värme kan göra för oss arma krakar.
I soluppgången vandrar vi upp till det som på avstånd ser ut att vara en stupa för att se den vackra utsikten. Det visar sig att det inte är en stupa utan tre minnesmärken som står tätt tillsammans.
Det är minnesmärken över alla de som dött när de försökt bestiga Annapurna...