Onsdagen den 9 september befann jag mig på Arlanda tillsammans med 40 andra elever från Blackebergs gymnasium. Vi skulle nämligen tillsammans resa till Kiruna för att sedan ta buss till Nicalucta. Med små marginaler och en kaffe i handen skyndade vi oss på flygplanet och vips var vi framme. Flygturen tog ungefär 2 timmar och nu väntade 1 timmas busstur ut i skogen, där tekning inte existerar.
Haha du kan ju tänka dig själv. 40 elever från Stockholm som sitter med mobilen i högsta hugg för att fånga någon typ av mobiltäckning för att kunna lägga upp sista bilden på instagram, men det var lönlöst. Framme vid Nicalucta väntade två mils vandring i fin terräng fram till fjällstationen, där det väntade en varm bastu och mysiga rum.
Vandringen till fjällstationen skedde utan några besvär, vädret var relativt bra och stigen var fin. Marken var lagom fuktig, inte sank men ändå sådan att man kände att man befann sig i naturen.
Dag två var vädret vidrigt, vi vandrade ösregn upp till forskningscentret i Tarfalla. Dagen bestod i korta drag av dåligt väder, tuff vandring och glaciär klättring. Vandringen var på hala istäckta klipp block med hårt vind i sidan. De blev till att sätta sig på huk varje gång vinden blåste starkt för att inte falla. Väl hemma på fjällstationen väntade en god middag och en varm bastu. Det blev kortspel och godis mys hela kvällen för att förbereda oss på nästa äventyr, Kebnekajse.
Det var fredag, dagen då vi skulle vandra upp på Kebnekaise. Vädret såg klart ut och det kändes som om inget skulle kunna stoppa oss. Pannkaksfrukost blev det med en god kopp chai te. Vandringen började fint, marken var extremt fuktig efter två dagar med regn men det var ju inte hala världen. Uppe vid vatten fallet samlades vi alla för en liten fin och väldigt töntig bild och helt plötsligt började de regna. På med galonisarna och regn jackan och vandra vidare var vad som gällde. Tuff vandring och många balans tester över vatten väntade. När vi äntligen stannade för en lunch paus efter att ha vandrat i 6 timmar, var det snöstorm, vi befann oss på 1780 meter och dimma och snöoväder var en underdrift. Överlycklig över att få se snö men orolig över den fortsatta vandringen. Jag såg inte ens personen framför mig. 4 dm snö låg på klipp stenarna som var jätte hala. Lärarna hade försvunnit i dimman och snön vräkte ned. Beslutet som sedan kom var en besvikelse men samtidigt en en lättnad.
Mindre än 400 meter kvar till toppen... Och vi vände.