Hej fina ni,
I detta inlägg kommer ni få möjligheten att läsa om min förlossningsberättelse. Jag vill redan nu skriva att min förlossningsberättelse är positiv. Vill du ha lite pepp inför din kommande förlossning eller ta del av en positiv upplevelse är det bara att fortsätta läsa. Detta är mitt sista inlägg i formatet gravidblogg. Vi får se om jag fortsätter skriva lite men då i egenskap av mamma och inte gravid.
Att moppa eller inte moppa, det är frågan
Vår förlossningsberättelse började natten måndagen den 6 november. Jag som under graviditeten hållt mig aktiv ägnade givetvis hela måndagen åt olika sysslor helt i linje med begreppet nesting. Städning, plocka in julpyntet, organisera förrådet och storhandla. Redan under dagen hade jag en märklig känsla i kroppen, men kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Under storhandlingen pratade jag med A i telefon och planerade veckans kommande måltider, på skämt sa A att det inte var någon idé att planera eftersom förlossningen skulle börja innan veckan tagit slut. Ovetandes var vi då om hur rätt han hade.
Klockan 01:00 den 7 november vaknade jag av en konstig känsla i kroppen. Det kändes som att jag hade kissat på mig men inget i sängen var blött. Jag gick upp ur sängen och hann ta några steg innan vattnet började forsa. Var verkligen som att ta hål på en ballong. Bara en av tio förlossningar börjar genom vattenavgång, så förväntade mig inte att mitt vatten skulle gå. Det var precis som taget ur en film. En vaken pigg person kanske hade tänkt jippi nu sätter det äntligen igång, men min första tanke var hoppas inte hundarna vaknar och råkar springa omkring i vattnet, då är min stora moppinsats gjord under dagen helt förgäves. För det skall gudarna veta, att moppa höggavid det är en bedrift och borde belönas med ett pris annat än att behöva göra om det nyförlöst. Tyra som sov en meter bort låg och snarkade, jag kunde andas ut, hon hade inte vaknat. Snabbt ropade jag på A som sov, "älskling jag tror mitt vatten har gått kan du komma och hjälpa mig". A studsade upp ur sängen, jag har nog aldrig sätt honom röra sig så snabbt.
Vi ringde förlossningen och informerade om att vattnet gått och fick en tid för kontroll på specialistmödravården klockan åtta på morgonen. Jag gick och la mig och sov i väntan på att värkarna skulle sätta igång. Vid tre tiden hade jag svårt att sova, jag lade mig på en värmedyna, tog några alvedon och kunde sova 30 minuter till innan jag gick upp. Jag började klocka värkarna och de kom med 5 minuters mellanrum och varade i 45-60 sekunder, vissa värkar kom med två minuters mellanrum. Appen som vi använde för att klocka värkarna gav varningstecken om att ringa och åka in till förlossningen. Med is i magen fortsatte jag sippa på mitt morgonkaffe mellan värkarna och titta på youtube. A började bli stressad och ville att vi skulle åka in. Men jag ville minska tiden på sjukhuset så mycket som jag bara kunde. Hade det gått och du hade frågat mig där och då hade jag önskat en drive through förlossning. Åka dit, krysta 30 minuter och sedan åka hem. Tänk om jag då hade vetat om att hela kalaset skulle ta mig 23 timmar. Tur att man inte kan se in i framtiden!. När klockan började närma sig sju ringde vi in till förlossningen och frågade om vi skulle komma in på tiden vid åtta eller om vi istället skulle avvakta hemma ett tag och sedan åka direkt till förlossningen. Akademiska sjukhuset ville att vi skulle åka in till den bokade tiden vid åtta och göra den tänkta kontrollen.
Välj en partner som orkar bråka när du själv inte har energin
Väl inne på sjukhuset blev vi bemötta med mistro. Vården kunde nämligen inte anta att något skett om de inte själva sett det. Undra om de tillämpar samma teori på andra sjuktillstånd, har de inte bevittnat hjärtinfarkten då har den inte skett. I deras ögon var det således inte alls säkert att vattnet hade gått även om hon inte hade speciellt mycket vatten kvar där inne detta tilltrotts att hon hade mängder med vatten på tillväxtultraljudet två veckor tidigare. Frustrationen var stark. Där stod jag och tog värkar i väntrummet tillsammans med andra gravida som skulle ta blodprov, göra rutinmässiga kontroller eller vändningsförsök. Stackars alla andra gravida kvinnor som måste undrat vad tusan jag höll på med, när jag stod och andades mig igenom smärtan. Håller hon på att få en hjärtinfarkt? .. nej då det är bara en påbörjad latensfas. Jag kunde lika gärna tryckt upp en tröja där det stod Grattis, snart är det din tur.
Irritationen var stor och jag kunde inte tänka annat än "vad fan gör jag här, jag ska vara på förlossningen". Att få frågan "så du tror vattnet har gått" om och om igen gjorde mig tokig. Jag trodde inget, vattnet hade gått och jag hade värkar. Motfrågan från A till vården var, "om det inte var vattnet vad var det jag moppade upp?". Svaret "troligen vattnet" minskade inte frustrationen. Minnesnotering till mig själv, nästa gång moppar jag upp vattnet och tar med mig till sjukhuset. Efter kontroller och en del tjafs blev vi äntligen nedskickade till förlossningen. Tips till er som ska skaffa barn, välj en partner som orkar bråka när inte ni har energin.
När frågan "tror du att du kommer vilja bada?" ställdes, kändes det som jag dragit vinstlotten. Överlycklig blev jag! Jag fick nämligen ett av de två rum på akademiskas förlossningsenhet som har badkar och som har egen toalett. Såhär i efterhand kan jag inte tänka mig en värre situation än att behöva dela toalett under förlossningen.
Jag är klar
Väl nere på förlossningen gick A och hämtade våra väskor från bilen och jag gick in i rummet. Minnesnotering till mig själv är att ta med allt redan från början, min upplevelse när värkarna verkligen satte igång ordentligt var att jag inte ville bli lämnad ensam. Förlossningsbrevet lämnades över och vi pratade lite kort om smärtlindring. Min målbild var hela tiden att hålla förlossningen så "naturlig" som möjligt gärna utan epidural eller någon annan starkare smärtlindring. Efter undersökning visade det sig att jag bara var 3 cm öppen. Helt jäkla otroligt tänkte jag, för smärta som inte försvann av värktabletter hade jag haft i över 10 timmar. Här började självförtroende vackla lite, skulle jag verkligen klara detta utan epidural. Vi började med att testa TENS, vilket jag tycket hjälpte något. Så här i efterhand tror jag att jag så gärna ville att de skulle hjälpa att jag försökte intala mig att det fungerade. Jag fick även en morfinspruta vilket gav mig en möjlighet att sova lite mellan värkarna.
Efter någon timme började de bli outhärdligt, A fick ringa på personalen som gav mig en till morfinspruta till men denna gången hjälpte den inte alls. Det visade sig också att jag fortfarande bara var 3 cm öppen. Här började jag tvivla på om jag skulle greja detta. Jag flyttade mig till badrummet, drog av mig alla TENS fästen och satte mig i duschen. Den här delen av latensfasen var faktiskt den värsta och mest smärtfulla delen av hela förlossningen. Att föda barn är som att vara i en liten egen tidskapsel, det enda som finns är nästa värk. Jag vet att jag här sa till personalen att jag trodde att jag skulle klara av smärtan bättre och deras svar var men vi har ju knappt testat något. Upplevelsen här var också att vi blev lämnade väldigt mycket ensamma, något som inte gav utrymme till att prata om alternativa smärtlindringsmetoder och när du har så pass ont är det svårt att fundera på vad det finns för allternativ.
Det blev dags för skiftbyte och vi möttes av ny vårdpersonal, nu kom äntligen frågan om vi skulle testa bada och svaret var JA. Badet hjälpte verkligen till. Det var varmt och skönt och det kändes som att jag kunde slappna av. Vi satte på musik, jag kunde dricka lite saft (vid det här laget hade jag inte ätit på 15 timmar) och vi släckte ner rummet. Vi kom äntligen över 5 cms tröskeln och det började åter igen bli outhärdligt trots badandet. Jag kämpade på och det blev ännu en gång dags för skiftbyte. Tredje och det sista skiftbytet vad här och vi möttes av den fantastiska barnmorskan Emelie och undersköterskan Annica. I samband med det nya skiftbytet ville de lyssna på hjärtljuden. Ljuden var svåra att höra i vattnet och de ville att jag skulle gå upp. Att röra på sig i värkarbetet sker inte utan en stor insats, för mig ledde varje millimeter av rörelse nämligen till en värk. Priset för att ta sig upp ur badkaret, var därför mellan 5-6 värkar. Helt plötsligt var personalen misstänksam att något inte stod rätt till. Den röda knappen trycktes på och det var plötsligt 10 + personer inne på rummet. Det var falskt alarm. Denna situationen har A senare beskrivit som traumatisk men för mig som var så uppe i att ha ont var den till en början ett lättnad, hur galet det än kan låta. För en stund önskade jag nämligen att det skulle bli ett akut kejsarsnitt. Jag kände mig helt enkelt klar.
Jag har detta
En skalpelektrod sattes på lilla Lo:s huvud för att hålla koll på hjärtljuden och de såg fint ut. De som hade klivit på det sista skiftet kom nu med det fantastiska förslaget att ge mig lustgas. Jag vet inte varför jag fått för mig att vården vill vänta med smärtlindring tills man är öppen 5 cm, tror att detta är något som jag själv bara hittat på och i ett försök att inte vara "krävande" ringde vi bara på personalen när läget upplevdes som outhärdligt. Jag var nu 7 cm öppen och hade tagit värkar i 17 timmar utan någon ordentlig smärtlindring. Lustgasen var för mig himmelriket och även om vi började på en väldigt låg dosering upplevde jag att jag för första gången under förlossningen kunde förhålla mig till och hantera värkarna med kontroll. Självförtroendet kom tillbaka. Här skiftade inställningen från ren överlevnad till "jag har detta". Personalen kom in med smörgåsar och saft, men mitt fokus var bara inställd på en sak, att hantera värkarna med en känsla av kontroll. Vid det här laget hade vi klivit in i ett skede som kallas långtgående vattenavgång, något som innebär en förhöjd infektionsrisk. Det hade nämligen gått upp mot en 18 timmar sedan mitt vatten hade gått, personalen ville således ge mig antibiotika intravenöst. Något som till min glädje kunde genomföras utan att jag behövde gå upp ur badet.
Ganska snart efter att jag fått lustgasen började en annan typ av värk. Helt plötsligt kändes det som att jag behövde trycka på. I den stunden trodde jag att det var jag som tappade kontrollen över att hantera smärtan, men jag har i efterhand förstått att jag redan där började få krystvärkar. Badet, lustgasen och A var min trygga zoon vilket gjorde att vi beslutade oss för att vi skulle genomföra en vattenfödsel. Min dröm redan från start av graviditeten var att kunna få föda i vattnet. Vilket var en av anledningarna till att jag från början valde karolinska sjukhuset som förlossningsenhet. Från 7 cm till 10 gick väldigt fort och barnmorskorna var chockade. Jag fick nu tillåtelse att börja trycka på. När frågan "vilken muskelgrupp ska jag använda nu när jag skall krysta, inre magmuskler, högt upp eller långt ner eller sidorna?" ställdes. Såg jag förvåningen i Emelies ögon, hon måste tänkt att jag inte riktigt var klok. Svaret blev "tänk inte så mycket krysta bara". Ett nytt mål var satt, nu kunde jag äntligen påverka något och nu skulle hon ut. 30 minuter och 5 värkar senare klockan 01:38 var vår dotter, Lo född.
Vet att många är rädda och oroliga för krystningsfasen men för mig var det nog den bästa fasen det tillsammans med värkarbetet med lustgasen. Här kan man verkligen påverka och ärligt talat tyckte jag inte att krystningsfasen gjorde speciellt ont. Detta till trots att jag inte hade någon smärtlindring, inte ens lustgasen. Det svåra var att hålla igen, att låta bli att krysta och låta förloppet ta tid. Jag tror även att mina 22,5 h av värkar som ledde fram till att äntligen kunna få krysta gjorde att jag kände mig riktigt färdig och motiverad att sätta punkt på detta förlossningskapitel.
Jag fick den förlossning som jag önskade och innehållet i mitt förlossningsbrev följdes till punkt och pricka. Mina önskemål om en frisk dotter, att få ha henne på bröstet och att få revansch för tidigare generationers svåra förlossningsupplevelser blev uppfyllda. Jag hade inte kunnat önska mig bättre barnmorskor, de var helt otroliga och förstod mig och min önskan och tack vara dem kan jag säga att min tilltro till vården har vuxit. Efter att hon kom ut ville vi ta det lite lugnt. Jag låg kvar i det varma badet. Vi väntade med att klippa navelsträngen och med att få ut moderkakan. Lo:s moderkaka var format som ett hjärta, något som tydligen är ovanligt men väldigt passande för ett litet Silverhjärta. Lättanden som infann sig när hon kommit ut var enorm och det var helt otroligt skönt att få pausa tiden något och bara sjunka in i upplevelsen av att vi nu var föräldrar och att allt hade gått bra. 49 cm och 3690 g perfektion.
Eftersom att allt hade gått bra blev vår visit på BB kort. Vi åkte hem redan efter 24 timmar. Upplevelsen av akademiska sjukhusets BB var sådär, faciliteterna som att få egen toalett eller egen dusch fans inte och möjligheten till att ta emot besök var väldigt begränsad. Jag som inför förlossningen hade en vision om att begränsa tiden i sjukhusmiljö blev förvånad över att det kändes lite jobbigt och läskigt att lämna vården, för att stå på egna ben i resan mot återhämtning.
När vi kom hem var lyckan på plats, vi var nu en liten familj om tre.