Hej fina ni,
2024 var året som vår kära mamma fyllde 60 år. En synnerligen fin ålder som är värd att fira. Det var under en sensommardag i augusti, när solens gyllene strålar fortfarande värmde luften, som vi samlades för en brunch på det pittoreska Steninge Bruk. Trädens löv prasslade lätt i den varma brisen och skratt och livliga samtal blandades med klirret av glas och doften av grillbuffé.
Vi hade alla fyllt våra tallrikar med godsaker och det var dags att sträcka över mammas present förgylld i ett blygsamt skal. I ett brunt litet paket, en kreation skapad av en avfallspåse och ett återanvänt sidenband låg mammas pass. När presentkanterna försiktigt veks upp, tejpen omsorgsfullt pillades av och passet trädde fram möttes det av två stora förvirrade blå ögon. För oss runt bordet var det en självklarhet vad presenten innebar och passets symbolik men för mamma hade burskapet flugit helt förbi. Efter någon tyst minut brast jag och Stina ut i skratt och ropade glatt, men mamma vi skall till Rom! I december när ni landat efter ert Kanada äventyr åker vi iväg och unnar oss kvalitéts tid, fin arkitektur och god mat, du, jag och Stina. Förvirringen i de blå ögonen kvarstod, efter sekunder som upplevdes som minuter hittade stämbanden sitt fäste och tillät mamma att ta ton. Ögonen hade nu övergått från förvirring till ett överväldigad glädje. Orden som sakta kom till liv på hennes läppar var, menar ni allvar ska vi verkligen åka till Rom!
Månaderna gick och sensommaren övergick till höst, med sina färgsprakande löv, och hösten gav vika för vinterns frusna landskap. Fullt uppslukade av arbete, småbarnsliv och vardagspussel gick årstidernas skiften nästan obemärkt förbi. Vintern svepte in med sitt kyliga grepp och förde oss skyndsamt in i december och början på en magisk weekend i Rom.
Kabinväskans hjul skakade och rullade mellan gruskornen på den sandade trottoarkanten. Med snabba steg marscherade jag mot ingången till Arlanda. Frostnypen bet i mina kinder och mörkret låg fortfarande tungt över parkeringen när jag anlände till flygplatsen. Jackvalet var anpassat för Italiens milda klimat, men långt ifrån lämpat för den svenska kylan. Tankarna florerade, mellan nyfikenhet och saknad. Jag hade precis sagt hejdå till min lilla dotter Lo och A. Det här var första gången på 13 månader som jag skulle vara borta en hel natt från min dotter – faktiskt två hela nätter. Inte nog med att vi inte skulle sova ihop, det var också första gången på länge som vi inte skulle ses på mer än åtta timmar. Nyfiken på vad Rom skulle erbjuda, men samtidigt en tydlig känsla av att jag lämnade en stor del av mig själv hemma.
Stina och mamma var redan framme på Arlanda, fullt upptagna med att väga resväskor, organisera vätskor och växla valuta. De tre timmarna på flyget förgylldes av att titta på gamla bilder och prata om minnen. Självklart blev det en hel del bilder på Lo som stolt visades upp i ren mammaanda.
När vi landade i Rom var regnet redan ett faktum. Vattendropparna sipprade ner från himlen och fyllde gatorna med ett lugnt, rytmiskt ljud. Med paraplyerna i högsta hugg begav vi oss till vårt hotell, ett fantastiskt lägenhetshotell som vi haft turen att hitta. Det var som att stiga in i en annan värld, pittoreskt och autentiskt, med gammaldags charm som noggrant bevarats genom åren. Läget var perfekt, centralt men ändå en fristad från stadens puls och tempo. Ett krypin mitt i den eviga stadens hjärta.
Regnet var som ett konstverk i sig. Dropparna, som om de var målade av en osynlig hand, föll långsamt från de grå molnen och träffade marken med små plopp. De dansade på de blanka, gamla gatstenarna och bildade små pölar där de reflekterade de svaga, diffusa ljusen från restaurangerna och butikerna. Det var något magiskt med att promenera genom Roms gator under en regnig dag. Stadens historia kändes påtaglig, som om den var där, omfamnad av vattnets viskningar.
Vi begav oss sedan mot några av Roms mest ikoniska platser: Fontana di Trevi, Pantheon och Colosseum. Regnet hade minskat något, men den tunga, grå himlen låg fortfarande som ett täcke över oss. Colosseum reste sig majestätiskt framför oss, dess runda form och slitna stenfasad berättade historier om gladiatorer och kejsardömen. Det var svårt att inte känna sig liten när man stod där, omgiven av så mycket historia. Jag som tidigare fantiserat om vad Rom hade att erbjuda kunde inte föreställa mig storheten av stadens silhuett eller omfattningen av den antika arkitekturen.
Efter Colosseum vandrade vi vidare genom gatorna, där gatukonsten gjorde sitt intåg. Graffitikonst på väggarna, färgstarka och uttrycksfulla bilder som speglade den moderna Roms själ, skapade en skarp kontrast mot stadens antika historia. Det var som om nutiden och dåtiden möttes på varje hörn. Vackert är ett för svagt ord för att beskriva staden och dess charm. Den första kvällen avslutades under gnistrande julbelysning med en krämig gelato och en perfekt latte. På vårt rum njöt vi sedan av en enkel men oemotståndlig pizza, den perfekta avslutningen på en dag full av äventyr.
Vi vaknade upp i Italien, utvilade efter en god natts sömn. Jag hade inte sovit åtta sammanhängande timmar på över 1,5 år och fick under denna resa uppleva hur det var att vara utvilad. På rummet gjorde vi en kopp nybryggt kaffe och åt smörgåsar med mozzarella och salami som vi inhandlat under gårdagen. Mozzarellan var silkeslen och krämig, med en mild och fyllig smak, och salamin bröt av med en kryddig hetta. Doften av kaffe och ljudet av att staden vaknade var något alldeles speciellt.
Dagen började med ett besök på en av Roms mest uppskattade pralinbutiker. När vi klev in i den mysiga butiken möttes vi av doften av choklad och rostade nötter. Butiken erbjöd praliner i alla tänkbara färger och former, men det var de pistagefyllda som jag och Stina hade siktet inställt på. Varje tugga var en förlängd njutning, och vi kunde inte låta bli att återvända till butiken flera gånger under resan, inte minst för att köpa med oss en påse hem. Strosandet genom staden ledde oss till Pantheon. Med något trötta fötter stannade vi upp för att ta in arkitekturen. Gatorna var fyllda med stadens puls, livliga samtal och ljudet från stråkar på en cello. Den enorma, imponerande byggnaden stod som en tyst väktare av stadens historia. När vi klev in genom dörrarna och såg den stora kupolen ovanför oss, stod vi tysta för en stund. Vi stod där, mitt i Roms historia, och kände oss små men ändå en del av något mycket större.
Maten var det som verkligen satte pricken över i:et på denna fantastiska resa. När vi inte strosade omkring i Roms pittoreska gränder, spenderade vi gärna tid på små restauranger där vi kunde njuta av äkta, romersk mat. Romersk pizza, frikadeller i tomatsås, carbonara, caprese, lasagne och ravioli var några av de rätter vi avnjöt under vår vistelse. En av våra favoriter var en trattoria i Trastevere, ett område känt för sin charmiga, gamla stadsdel och sina mysiga små gator. Där åt jag en pasta carbonara som smakade som den borde, med en silkeslen sås, perfekt rökig guanciale och al dente pasta. Och medan vi lät oss förlora oss i Roms gator, smakade vi på allt från det bästa kaffe jag någonsin druckit till de små pistage godbitarna. Maten, kvalitetstid med familj, tillsammans med nya minnen för livet har gjort denna resa oförglömlig.