Ibland undrar jag hur det känns för människor som har varit med om svåra katastrofer när Film- och TV-produktionsbolagen på bästa sändningstid skildrar dessa stunder av skräck och sorg. Tsunamin i två delar, 9/11 om och om och om igen, Estonia som sjunker av tyngden av alla olika konspirationsteorier som har valsat runt i press och på TV. Massmördare som får sina illdåd dramatiserade och deras offers liv som skärskådas in i minsta detalj från sina levande lyckliga stunder till dödsögonblick och sörjande nära och kära.
Att belysa katastrofer, olyckor och tragedier, historiska eller nutida, i syfte att lära oss att inte göra om samma misstag, att ge oss tid för eftertanke eller att bara upplysa oss om hur vi skall bete oss om katastrofen är framme känns konstruktivt och lärorikt men många gånger känns det som att det främsta syftet är att vrida om kniven i hjärtat och orsaka känslomässig infarkt.
Jag är den första som tar till tårar och bryter ut i hulkanden speciellt när en verklighetsbaserad tragedi skildras. Ibland känns det som att jag verkligen behöver få utlopp för denna sorg, sympati och panik som byggs upp av alla dessa trauman. Det känns som om man själv sitter där på Mount Everest, ensammast i världen med såriga lungor kippandes efter andan och med svartfrusna tår trots att man sitter nedsjunken i fåtöljen med en bok om katastrofen på Everest 1996 i händerna och med tekoppen på behagligt avstånd. Märklig är människan eller kanske märklig är jag.
Hur känns det då för dem som faktiskt upplevde alla dessa trauman när TV, film, tidningar och böcker fylls med katastrofen om och om igen. Hjälper det något eller sliter det bara upp nya djupa sår?
Jag är lycklig som är född i Sverige då vi faktiskt har fantastiska förutsättningar för att leva ett fritt, lyckligt och härligt liv. Det är lätt att ta allt detta för givet. Katastrofer och sjukdomar kan drabba oss alla men de flesta i vårt land har förmånen att vakna upp varje morgon utan tjutande bomber utanför fönstret, utan att hungern tar ett liv i familjen eller utan att behöva gå i timmar för att hitta rent vatten. Hur blir det i framtiden?
Fick en bok av en god vän, Susanne. Vädermakarna – Människan och klimatet heter boken. Den är skriven av Tim Flannery. Han skriver om hur effekterna av klimatförändringarna skadar allt liv på jorden och är ett hot mot människornas överlevnad men framförallt beskriver han hur vi som individer med enkla medel faktiskt kan påverka vår miljö. Det är inte är för sent att förhindra framtida naturkatastrofer så låt oss fokusera på att göra något positivt för kommande generationer och ägna oss åt det tillsammans, idag, nu!
Tim Flannery för er som inte vet det är en vetenskapsman och professor från Australien som 2005 utsågs till årets Humanist i just det landet.