bil. Något i hästväg säger maken. Något med hästkrafter säger jag.
Efter alla reparationer så är man ju ganska stolt när man rattar ut sin gamla Volvo på morgonen och vänder strålkastarljuset med sikte på arbetsplatsen. Imorse lättade jag hemifrån en sådär kvart över sex. Ingen strålande morgonsol precis utan lite mörk gryning och lite dystert.
Väl ute på Frösunda leden i höger fil, genom rondellen i höger filen och vidare på vägen mot Solna i den vaknande morgontrafiken. Vad händer då. Jo, en bil ligger bredvid mig i vänsterfilen och när han ökar lite grand troligen något stressad av en blå "skåpbil" som vill fram lite fortare så ökar han tydligen inte tillräckligt fort. Jag i min högra lugna fil ser plötsligt hur skåpbilen beslutar sig för att "preja! mig av vägen. Ja, kanske inte så drastiskt men utan att blinka slår föraren om ratten till höger och närmar sig hastigt den främre delen av min bil. Panik, fan, det här går inte, broms nu Silverhjärta. Ja, bromsade gjorde jag men inte det blå "skåpet" som sneddade bakom bilen framför honom i vänsterfilen när han svängde höger och samtidigt faktiskt prejade min Volvo, skrapade upp hela min skärm och färgade delar av den blå samt lämnade en kraschad kofångare på min lilla "auto" SEN då.......inte stannade han utan drog iväg med nedtryckt gas. FAN, förvånad och arg jagade jag ikapp bilen så jag lyckades skriva ner rätt registreringsnr på bilen. Hmmmm, smitning. Jaha. försäkringsbolag, polis, bilverkstad, fotografering av skada och massor av papper som skall fyllas i.
Det är något visst med mig och bilar. Jag brukar säga till Peter att de liksom bara trillar sönder runt mig. Idag har jag fått min svärfar Allan att lova att om mina klena nerver inte håller för mer överraskningar (läs bilreparationer och 1000-lappar) och jag blir insläpad på sluten avdelning på Beckis iklädd tvångströja sjungandes "min bil är inte lik din bil det är en likbil (av Robban Broberg) så skall Allan ialla fall hämta ut mig till Jul då nerverna borde vara något reparerade igen. När man liksom laddat batterierna och fyllt på nytt bränsle samt bytt ut ett och annat gammalt tändstift i en alltför överbränd hjärna.
Nog om detta, kvällen har varit underbar då mina förstående barn gav mig en kram och min man likaså när de skickade ut mig på stan med min goda vän Anniqa. Hon och jag har haft en urmysig kväll med god mat, massor av prat och glädje utan en enda reparationshandbok så långt ögat kunde nå. Vänner i nöden.
Godnatt och kram på er alla. Ps kör försiktigt och om ni vill preja bilar av vägen så håll er till x-boxen istället.