Min man han kan köra bil han. Efter en dag i Revelstoke med whitewaterrafting som var hysteriskt skoj och lite ölbryggeri så vaknade vi till en dag där många timmar i bilen väntade. Egentligen bara strax över 50 mil men stora delar på vägar som är ett eget äventyr i sig. Efter ett tag på Tran-Canada hwy/BC1 west så blir vi dessutom omdirigerade på grund av olyckor och vägarbeten. Peter tar lead och rattar vår cheva Malibou under hela denna långa dag. Vad skall man börja, vi har redan tjatat ihjäl oss och alla om att utsikt, berg och miljöer är magiskt vackra så vad kommer vi möta denna dag. Jo, det börjar som andra dagar med just wow, berg och vacker utsikt, emellanåt kör vi in i områden som drabbats av bränder och där antingen står svarta träd som pinnar i marken tätt, tätt eller så är det helt utbränt och stammar som fallit ner som plockepinn längs bergssluttningarna. Allt får stå och ligga kvar efter bränderna och vi får veta att just dessa korridorer hjälper samhällen att skyddas mot framtida bränder då de blir en barriär där man kan stoppa spridning.
Peter kör längs sjöar, byar och samhällen, vissa mer välmående än andra och vi fascineras än en gång över alla Dodge Ram pickups som är parkerade utanför husen och att har man inte en husbil ståendes så har man definitivt en båt på en trailerkärra. I fattigare områden känns slummen nära och för första gången ser vi polisbilar som rör sig i områden där det är tydligt att man har större utmaningar i livet.
Det är lördag och människor samlas att fiska, vandra, ha picknick och umgås i naturen som verkligen finns precis överallt i detta land. En spaning som vi har gjort under resan är att Kanadensarna inte lever via sina mobiltelefoner. Du ser dem aldrig hänga över telefonen varken själva eller om de sitter tillsammans med vänner. Här pratar man med varandra, diskuterar, upplever och umgås. Det är dyrt att surfa och ringa i Kanada så det kan förstås bidra men det känns faktiskt riktigt mysigt och härligt att inte se alla hänga med näsan i telefonen hela tiden. Vi smittas av detta och minimerar användning av telefonerna. Så klart tar man bilder, ett och annat videosamtal till barn och barnbarn vilket är supermysigt men inte slentrianpillandet på telefonerna. Härligt!
Efter Kamloops så övergår det frodiga landskapet i ett nära ökenlandskap. Torra bollar av gräs flyger över slätten, inga träd så långt ögat kan nå, bruna slätter och kala klippor möter djupa dalar och tillslut övergår böljande kullar till bruna hårda klippor. VI är i ett reservat för en av Kanadas First Nations. Vi ser små rancher, lite hästar, bevattning och mindre odlingar. Känns så märkligt att ett bälte av ett helt annat klimat kastats ner rakt mellan Revelstoke och Whistler. Peter kör på slingrande vägar längs berg och stup på ett par 100 meter. Vi möter lastbilar, husvagnar och bilar som mer eller mindre följer trafikreglerna. Lutningen är ibland upp till 13% och överallt står det att trucks skall kolla sina bromsar. I kanada så har man på många ställen i slutet av mycket branta backar gjort en exit där man ka köra in och så kommer ett uppförslut så att man kan få stopp på fordonet om inte bromsarna funkar, Runaway Lanes. Jag känner mig så liten, obetydlig och faktiskt rädd. Stackars Peter, här sitter frun och ropar, bromsa, bromsa, sakta in, bromsa. Det var så vackert men galet brant.
Efter ett tag lämnar vi denna öken och vägen smalnar av ytterligare, men hallå, är vi på en parkväg eller, kurvigt värre, serpentinvägar där man emellanåt behöver komma ner i 30 km i timmen för att kunna klara tvära kurvor. Denna dag pirrar det i magen och nu sträcker sig bergen igen mot himlavalet med skarpa toppar, träden blir högre och högre, blandskog, vattenfall ocxh dammar som byggts av bäver längs sjöar och vattendrag. Jag kan bara bocka och buga för min fine Peter som kört hela resan själv och gjort det med bravur. Vi har haft ett antal stopp på vägen där vi sträckt ut, vandrat runt och tagit in en dag av så skiftande karraktär att man tror man drömmer. Ibland har vi skrattat åt galna vägar och pirr i magen ibland har jag med skräckblandad förtjusning trott att min sista stund var kommen. Inte på grund av Peter utan dessa stup, vägar och vansinniga nedfarter med en lutning som får en berg-och dalbana att kännas som en vägbula.
Väl framme i Whistler kommer en chock, vi hamnar en lördagkväll i partyland där äventyrare, mountainbikeälskare och partypinglor fyller uteserveringar, restauranger och affärer. Wow, vad hände, vart är vi nu? Whistler, OS byn från 2010.
