Det går bara inte att sova när det stormar som i natt. I en gammal träkåk med plåttak så känns det som att huset verkligen lever sitt eget liv en natt som denna. Jisses, det knakar, det brakar och det sjunger i plåttaket som om det ibland sugs ut en bit för att sedan smälla tillbaka. Som ett spänt gummiband ungefär. Hmmm, ibland får man ha starka nerver i gamla ruckel.... förlåt hus.
Alfred Russel Wallace skrev 1903 i " A man´s place in the Universe"
Vissa stormar är så häftiga att inga mänskliga byggnadsverk förmår stå emot dem och de största och starkaste träd knäcks eller vräks omkull. Om vår atmosfär tog emot något mer solvärme skulle dessa stormar bli så vanliga och så häftiga att stora delar av jordklotet skulle bli obeboliga.
Hmmm, 1903, det var ett tag sedan men varmare har det blivit jordens klimat och en får bara hoppas att då vårt hus byggdes 1906 så byggdes husen med kraftigt virke, djävlar anama och mycket kunskap. Nu får vinden huffa och puffa bäst den vill, själv tittar jag fram under täcket och hoppas se taket och inte stjärnorna.
God natt.