Det är i mitten på åttiotalet, jag är klar med skolan och livet är toppen.
Vid den här tiden var det ganska många saker som jag inte alls hade koll på. Jag trodde faktiskt på allvar att det var möjligt att slippa lumpen trots att jag både mönstrat och var placerad (ING1 Almnäs).
Hela livet gick i pastellfärger den här tiden och på TV dirigerade Michael Man Crocket och Tubs till det ena knarktillslaget efter det andra. Jag själv var nyanställd på SEMKO och ville träna kampsport av något slag.
Man ville ju kunna slåss!
Coola filmer började dyka upp i hyllan i videobutiken; Ninja Warrior, The Octagon, Pray for Death, Shoguns Ninja var några av titlarna. När Ninja Mission hade premiär på Rigoletto i stan så var jag och några polare där.
Innan filmen började så kom ninjagubbar inspringande på riktigt! De flög, hoppade ikring och slogs till sugestiv pling plong musik.
Nä nu jäklar, något är på gång och jag får bara inte missa det här!
Att filmen var pinsamt dålig det rörde mig inte i ryggen.
Jag skulle helt enkelt bli en Ninja!
Av någon något diffus anledning så fick jag reda på att det verkligen fanns Ninjor i Stockholm! I källaren på deras träningslokal fanns det en skog, där tränade sig de allra bästa Ninjorna på att gömma sig för varandra. På nätterna tog mästaren med sig eleverna ut på stadens hustak. Där tränade de på att hoppa från det ena hustaket till det andra.
Shit, det där lät ju helhäftigt, sån ska jag bli!
Man ser inget så tydligt som när man är helt blind.
Bo F Munthe, den svenska Ninjan var en av fyra icke-japanska personer som Sensei Masaki Hatsumi bestämt sig för att träna när de kontaktade honom i Noda city i Japan.
En i Israel; Doron Navon, en i USA; Stephen Hayes och en i indien hade fått som mision att sprida kunskap om Bujinkan Ninpo Taijustu världen över. Ett gyllene tillfälle både att bli känd men även tjäna en hacka om korten spelades rätt.
Bo F Munthe har ägnat sig åt kampkonster i stort sett hela sitt liv och har över 40 dan-grader i en stor mängd olika kampformer. Om jag inte kommer ihåg helt galet så har han faktiskt suttit med i Judoförbundets styrelse på den tiden budoförbundet inte fanns. På den här tiden så bodde eleven och tränade vid skolan.
Kunskapen om Ninpo har genom seklen varit hemlig och enormt få personer har kunnat lära sig ursprunglige lönnmördarens hemligheter. Stormästaren Masaaki Hatsumi är ledare (soke) för inte bara en utan nio olika hemliga Ninjutsuskolor och kunskapen spred han i små portioner från sin hemstad, Noda city i Japan.
Snacka duger inte, ska man bli Ninja måste man ju gå till en träningslokal!
Grön och livrädd så knatade jag ner på Havregatan 2 i Stockholm för att titta på, man vågade ju inte kasta sig in i träningen helt handlöst, det kan ju vara farligt. Lokalen var liten i förhållande till all aktivitet som pågick, de for fram folk överallt kändes det som. Alla verkade trevliga och de fanns en kort kraftigt byggd man där i lokalen som gjorde starkt intryck på mig, Bo F Munthe.
Ninja var inne och det var fullt i träningslokalerna.
Bland de små eleverna på Havregatan fanns Olle Post, Ralf Uhr, Kenneth Henning, Christian Spicker, Chris Bell och en mängd fler som jag inte kommer ihåg namnen på just nu, samtliga med gröna bälten kring sina midjor.
När jag idag läser om alla storheter som Bujikan Dojo producerat känner jag igen väldigt få namn från miten på nittiontalet. De flesta underbarnen har kommit till långt senare.
Med mig hade jag en arbetskamrat från SEMKO, Johnny Johnsson. Vi började träna för glatta livet det var ju inte bara cool att bli Ninja, det var även roligt.
Något som jag delade med den ständigt växande kamratgruppen: Bengt Båvegård, James Steel, Anneli Pettersson, Bo Bergman och senare även en vacker dam som bar namnet Jane Eilefors. Under resans gång så minskade rädslan för att åka på stryk och ersattes med ett brinnande intresse för Japansk historia.
Den här historian är bara påbörjad och ska fyllas på med den långa och ibland snåriga sanningen om Svensk Ninpo som jag såg den.
- Havregatans dojo blir huvudskola för hela Europa innan hela organisationionen Bujinkan Bo Dojo nästan går om intet.
- Jag blir ägare till och ska driva en Ninjaklubb, Centret Bujinkan Dojo AB
- Sven Eric Bogsäter akterseglar både oss (ankungar), klubben och sin fru när han flyttar till Holland med sitt livs kärlek, Marietta.
- Att få träffa en mästaren Masaki Hatsumi verkliga livet
- Att min rörelse faktiskt tar form efter många års träning.
- Mästargrader börjar trilla från himlen som ostbågar och jag kroknar.
- Min korta men underhållande karriär inom Jui Jitsu
- Vägen vidare mot ett nytt millenium