Vill man få nått gjort måste man rulla ur sängen
Fredag morgon, vi vaknar tidigare än vi skulle göra hemma en vanlig jobbdag, vi ska dra vidare, till Revelstoke. Vädret är soligt och det är friskt i luften, kanske åtta grader. Vi tankar bilen i Banff och skaffar oss ett par stadiga koppar kaffe på macken innan det bär av ut på motorvägen, Trans Canada Higway BC1W, vi har en bra bit att åka.
Det är något skumt med tiden
Att bila i Kanada är ganska likt Sverige, det är mycket barrskog som växer utmed vägarna och vägarna slingrar sig fram som ensamma ormar genom landskapet. Där någonstans tar likheterna slut. Häng med, här är några skillnader mellan länderna. Man stöter på enorma nät eller i vissa fall små tak över vägen som är till för att hindra vägen från att sluta vara farbar när det är laviner. Det är som ett litet zoo i sig med alla skyltar med viltvarningar, det är getter, hjortar, björnar och älgar lite här och var. På nått ställer passerar vi en tillfällig skylt som varnar för… Björnar på vägen! När vi åkt någon timme frågar Jane:
– När är vi framme egentligen, det tar typ tre timmar att köra?
– Ja och så ska vi ställa om klockan en timme med, för det är tidsgräns mellan Alberta och British Colombia!
– Va!?!
– Kommer vi senare eller tidigare till Revelstoke, skoja inte nu Peter, missar vi tiderna vi ska passa?
– Nej det är tvärt om så att vi kommer fram en timme för tidigt!
Med det så var lugnet vår återställt i bilen. Men den största skillnaden är ändå de enorma bergskedjorna och de vilda forsarna som ramar in scenariot vi passerar. Kanada är som ett oförstört Sverige, där människa makar på sig så naturen från plats, inte tvärt om.
En lugn morgon i Revelstoke
Revelstoke möter oss med sin lugna småstadscharm – en plats där tiden verkar stå stilla, åtminstone under sommaren. Det är som om staden väntar på vintern för att verkligen vakna till liv, i skyltfönstren står skidutrustningen och dammar i solskenet. Vi promenerar längs gatorna och ser hur några medelålders personer rullar förbi på hyrda cyklar, men de blir snabbt överskuggade av Hill Billys i en pick-up med en golden retriever lojt lutad i passagerarsätet. Det är småstadsliv när det är som bäst.
Vi hittar snabbt ett fik på MacKenzie Avenue – The Modern. Det verkar vara platsen där äventyrarna som stannar över sommaren samlas. Vi slår oss ner för kaffe och en croissant fylld med ägg och rustik lantskinka. En perfekt start innan dagens äventyr tar fart.
Solen skiner obevekligt och vid lunchtid är temperaturen uppe på runt 25 grader. Vi har redan hunnit ta en skön promenad genom Centennial Park och beundrat de charmiga små trähusen längs vägen. Något som sticker ut är en spritbränneri som ligger granne med en begravningsbyrå – snacka om effektivitet! Det fick mig att le och tänka på den gamla frasen, "Borta bra men helväck bäst"
En uppgraderad badring
Dagens stora äventyr är forsränning, något som kanske många sett på TV men som få av oss faktiskt har provat. Och om man nu ska göra det, varför inte här? Revelstoke omges ju av forsar, och det vilda vattnet lockar till äventyr. Apex Rafting står för arrangemanget, och med deras över 30 års erfarenhet på floden känner vi oss trygga.
Efter en grundlig genomgång och ombyte till våtdräkter med allt vad det innebär, inklusive flytvästar och hjälmar, är vi redo. En gammal skolbuss tar oss utanför staden till startpunkten. Vattnet är iskallt – det är glaciärvatten, och de säger att det håller runt fyra grader. Jag tror nog det är något varmare, men oavsett så är det långt ifrån badvänligt!
Vi delas upp i grupper om fyra till sex personer per flotte, och sen bär det av. Vi åker på Illecillewaet River, och enligt guiderna är vår sträcka klassad som en "fyra", vilket innebär familjevänlig men ändå utmanande. Flotten känns som en uppgraderad badring där vi alla paddlar för fullt, medan kaptenen i bakre änden håller oss på rätt kurs och räddar oss från våra mindre lyckade manövrar – vilket händer oftare än man tror.
Forsränningen är en tvåtimmarsupplevelse fylld av skratt, adrenalinkickar och några rejält blöta ögonblick. Det finns tre riktigt tuffa passager, men även flera partier där vattnet sköljer över båten och vi skrattar som om vi vore på tivoli. Vid ett tillfälle erbjöds vi att hoppa i och simma lite, men Jane avstod den här gången. Jag däremot kunde inte låta bli att imponera på de internationella besättningarna och hoppade i. Visst var det kallt, men när man är nordbo får man visa vad man går för!
Guiderna, särskilt vår kapten Jason Day, gjorde verkligen turen minnesvärd med sina berättelser om staden och naturen runt omkring oss. Det dröjde inte länge innan vi alla pratade som om vi känt varandra länge – så lättsamt och trevligt var det.
Som en extra bonus hade de utplacerat fotografer längs vägen för att fånga oss på bild. Nu har vi fotobevis på att vi, sextioåringarna, faktiskt gjorde detta – vem skulle annars tro på det?
Ölprovning
Efter forsränningen checkade vi snabbt in på hotellet och sedan bar det av till Mt Begbie's taproom för att smaka lite öl och äta pizza. En åskstorm hade dragit in över bergen, så vi körde genom vad som kändes som ingenstans, och började nästan tvivla på om vi var på rätt väg. Men till slut dök bryggeriet upp, pittoreskt beläget på en liten gård längs en grusväg. Själva bryggeriet visade sig vara toppmodernt, och deras öl, ja, det är något jag säkert kommer skriva mer om vid ett annat tillfälle.
