Jag är fundersam över om min packning är OK, efter alla vägningar under gårdagskvällen väger den stora säcken 10,3 kilo, det är lite mer än vad som är tillåtet, men säcken från Lundhags väger ju 2,5 kg bara den! Dagryggsäcken väger nästan lika mycket, 9 kilo och den packningen bär jag ju själv.

 

Tillsammans med våra nya vänner så tränger vi oss in i en minibuss för att åka till Nayapul där vår vandring ska inledas. Efter en stund på de skumpiga vägarna blir en av våra assistenter (Santa) åksjuk och börjar kräkas i en plastpåse. Föraren stannar lite missmodig och säger att de är kisspaus, damerna rusar åt alla håll ut i buskarna för att göra det de behöver göra. Det är ganska brant och det gäller att hålla i sig för att slippa kana på ändan i tio meter brant utförsbacke.

- Men va... i hela h-vete! Ropar Lizzy (en tjej från Hawaii).
- Jag har trampat i skit!
- Men...
- Det är människoskit, passa vart ni sätter fötterna!

Nayapul
Nayapul består egentligen bara av tre hus och en liten bilparkering. Det är i alla fall vad man tror där vi stannar med bussen. Alla står och tittar i djungeln på andra sidan vägen, uppförslutet är brant ordentligt brant och jag undrar hur vi egentligen ska klara av att vandra i den där terrängen, det är inte direkt fjällvandring vi pratar om här...

-Är alla klara, okej då går vi! säger en av guiderna och viker ned mellan de tre husen. Ner?

Bakom ett av husen går en liten väg som leder oss in i ett litet samhälle.

Skulle vi inte vandra i naturen?!?

Någonstans här går det upp för mig att det kommer vara helt olika saker att vandra i Nepal och att vandra här hemma. I Sverige är det vilt för att det är helt öde, i Nepal bor folk avlägset på ett helt annat vis än i Sverige.

Precis som i andra länder som fortfarande utvecklas märks det tydligt vad folk vill ha när de får pengar. En bil eller en motorcykel. Utanför ett litet skjul står det en sprillans ny Kawasaki som skulle vara en fin motorcykel även hemma i Sverige, här är det en statussymbol där den nytvättad skiner i solen.

I vart och vartannat hus finns det en liten butik eller butik kanske man inte kan kalla det. Jo det är just precis vad det är, en butik så som små barn gör när de leker butik Man lägger upp de varor man har på ett litet bord utanför sitt hus eller så lyxar man till det ordentligt och gör en lucka som man fäller upp och vips så har man en liten kiosk.

Man säljer kex, Snickers, Coca-Cola, solkräm, batterier, ja precis samma saker som du hittar i en vanlig kiosk här hemma men detta är Nepali style.

Jag anpassar klädseln direkt när kroppen säger till, detta är en stor skillnad mot Afrika där jag av någon anledning trodde att naturen skulle fungera på ett annat sätt än hemma.

Det gjorde den inte... 

Så den här gången är det bara att kasta kläderna direkt, vi vandrar i T-Shirt precis som vi skulle vilken sommardag som helst.


Gruppen lämnar samhället Nayapul bakom oss och med samhället så lämnar vi även vägen bakom oss. Efter lite drygt en timmes vandring kommer vi fram till Birethani och den första hängbron.


Den är en stadig och ordentligt metalskodd konstruktion så jag är mer upprymd än orolig. Till vänster dånar ett stort vattenfall, tjugo meter nedanför forsar vattnet fram under oss. Bron rör sig rytmiskt under fötterna på mig när jag knatar fram och jag kan inte låta bli att skratta.

- Jag är med i en Indiana Jones film!

Min färd går ömsom på väg och ömsom på stigar mellan risodlingar. Risodlingarna är helt fantastiska! På de branta sluttningarna har bönderna samlat den lilla magra jord som finns och dämt upp så att vattnet rinner från jordplätt till jordplätt.

Det små miniatyrfälten bildar en fantastisk helt oregelbunden mosaik på bergssidan. Människor har bott i ca 9 000 år i de här bergen och odlingarna har gått i arv många, många generationer.

Med ca en timmes vandringsavstånd dyker en liten by upp och i sakta mak så passerar vi Mathathanti innan vi stannar och äter lunch i Lamdawali.

Nån gång i timmen så möter vi en jeep som försiktigt makar sig fram bland alla förädiska stenar som hotar att slå sönder sina stötdämpare. Jag är glad att jag promenerar och inte sitter i en sån där metallhäst.


En stor skillnad mot vandringen i Afrika är att där löpte bärarna före. De skulle ju fixa käk och möblera under tiden jag vandrade. Här strosar alla lugnt fram som ett enda sällskap. Assistenter testar lite försynt att snacka med mig men än är det helt tydligt att vi bleknäsor först och främst pratar med varandra.

Vid tretiden är jag framme i Hille, en liten by som ligger enormt vackert placerat mitt bland risterrasserna, det känns nästan snopet att jag inte får fortsätta utan måste pausa.

Alla i gruppen verkar starka och glada efter dagens vandring, några lite mer erfarna och sätter igång med fotvård och tvättar av sig andra sitter i solen och jäser. Det är verkligen ingen skillnad på oss oavsett om vi är vandrare eller assistenter, vi tvättar oss alla vi samma brunn, någon tvättar kläder. I Nepal använder man helt vanlig hård tvål till sin klädtvätt, inget tjafs här inte.

Det lilla gästhuset, Dipak Guesthouse är byggt i två våningar med en stege utvändigt på huset som leder upp till övervåningen. Värdarna bor på bottenvåningen och vi som är gäster bor där uppe. Man får huka  sig för att inte slå i huvudet men det är charmigt värre. Huset skulle passa in väl bland kulturbebyggelsen på Skansen i Stockholm.

Omgivningen och utsikten är spektakulär, branta sluttningar blandar sig med terassodlingar, djupa dalar och bergssidor med utspridda små hus i fjärran. Närodlade grönsaker och kryddor som ligger och torkar i solen på hustaken, vackra blommor i orange och rosa toner mot allt det härligt gröna.

Första kvällen sitter vi i gruppen och bekantar oss med varandra, några är lite blygare andra mer framfusiga, Lizzy verkar vara en rolig prick. Guiderna ställer fram popcorn till allmän glädje.

Någon frågar om det är OK att vi äter Dahl Bhat, den enda maträtten en Nepales verkar äta!


Det mörknar tidigt och fler sitter och kurar med sina böcker i pannlampornas sken, själv är jag förvånansvärt trött och drar mig tillbaka tidigt.

Jag somnar som ett litet spädbarn, det tar på krafterna att gå i uppförsbacke!

 

 

Man kan vandra med lite träningsvärk, det är ingen fara. Det är väckning klockan sex och vi hinner vakna till och få frukost serverad innan gryningen kommer.

Så fort solen har gått upp vandrar vi ut från Hille.

Debbi, en av våra guider pekade ut nästa dags vandring för oss.

Från Dipak Guesthouse kan man se en litet litet sår i naturen där på andra sidan dalgången, det är en stig och där kommer vi vandra.

 

 

 

 

Nu är bilvägarnas tid förbi, från Hille så transporteras människor och gods antingen på åsna eller människorygg. Dagen började med att vi snirklar oss fram bland risterrasserna en stund innan vi viker av ner i dalen, över en hängbro. vart ska vi nu då? Så fort det dyker upp åsnor eller något annat kul så sliter turisterna fram sina mobiler och kameror och fnissar lite förväntansfullt.


Senare under vandringen krävs det mycket mer för att få de luttrade vandrarna att reagera.

- Uppåt såklart!

säger guiden Laxmi med ett leende och pekar uppför berget. Efter en stunds vandring kollar jag igen med guiden hur lång tid vi kommer gå uppför och får till svar att det inte tar så lång tid...

- Bara 40 minuter till!


Vägen upp till Ulleri är stenklädda trappor! Det är helt fantastiskt att människohänder byggt alla dessa trappsteg. Hade det inte varit trappor hade den mycket branta sluttningen varit omöjlig att ta sig uppför, nu snirklar sig trappor som en ringlande orm hela vägen upp till Ulleri.

Jag vet redan på förhand att dagens vandring kommer bli lång, kanske den längsta under hela turen. Samtidigt så ska vi göra över tusen höjdmeter under dagen.


Vandringen går ändå ganska smärtfritt och alla knotar på bra, det är möjligtvis Cecilia som stundvis verkar tycka att det är lite jobbigare än hon tänkt sig. Det är kul hur gruppen formerar sig. Renske pratar en hel del med Trudy som inte rest så mycket. Det kommer frågor om hur man känner sig när man får symptom på höghöjdssjuka, de behandlar mig som värsta specialisten. Alix hostar ganska illa och höjd förvärrar ju hosta, hon rosslar ganska illa. Lizzy är den som drar upp tempot lite hon verkar vara både lite otålig och råstark på alla sätt och vis.

Efter några timmars vandring kommer vi fram till Ban Thanti och vi hör folk sjunga på avstånd. Efter en stund kommer vi fram till en liten byggnad som uppenbarligen är en kristen kyrka. Utanför sitter Jid vår ende manlige medhjälpare och sjunger, det visar sig att han är kristen!


Det är inte så många år sedan det var olagligt att bygga kyrkor i Nepal. Nu breder religionen ut sig snabbt, främst bland fattigt folk. Det är kanske inte så märkligt ändå, både inom Hinduismen och Buddismen lär man ut att människan har ett givet syfte under livet. Inom kristendomen kan alla, alla oavsett kast eller gudfruktighet försonas med gud och nå himmelriket utan en massa tjafs med återfödelse.

Vi i västerlandet söker upplysning i Nepal och Nepaleserna söker västerlandets mildhet, intressant!

När vi passerat kyrkan viker vi av från odlingarna och gå in i verklig skog, ekskog. Men skogen består inte bara av ek, vi kollar med guiderna vad det är för träd och de berättar att det är rhododendronträd. Buskarna hemma i Svedala blir skogar i Nepal! Skumt!

I Ghorepani är det gott om byggnader, här bor det folk permanent och gästhuset liknar nästan ett hotell i tre våningar...

Ja som ett hotell utan värme, utan lobby och som saknar ordentliga dörrar ser ut... Ja kanske mer som ett fångläger typ...

Trivselfaktorn är i alla fall som ett fångläger på Sunny Hotel, vilket namn!

Det är rått och kallt, kanske ett par minusgrader och man huttrar ordentligt i den gasolvärmda duschen. Har ni hör nått så knäppt?!? Gasol i duschen, det är en eldriven brännare som med en värmeväxlare värmer duschvattnet, missade jag att berätta att den har elektrisk termostat. 230V och eld i duschen... Mysigt?!?

Samtidigt är man väldigt glad över det lilla halvvarma vatten som kommer ur duschen. Här står man ju praktiskt taget ute och duschar, det är lika mycket inne som i en gammal telefonkiosk. Det drar omåttligt kallt om fötterna och jag får nästan kramp innan jag hjälpligt hunnit torka av mig och snabbt dragit på mig lite kläder.

15
Ute på gården spelar lokala förmågor basket, de verkar inte det minsta berörda av vaken höjden eller dimman som lägger sig som en iskall filt över Ghorepani. De spelar på som om det vore på blodigaste allvar. Det kanske det var... Vad vet jag? Åskådarna kanske slog vad med varandra och hade flera årslöner på spel, de hejade på friskt och stämningen var nästan lika bra som på Lumpini boxing stadium i Bangkok. Nej nu överdrev jag nog en aning...

16
Det finns en stor matsal och här är det lyxigt värre vi kan äta olika mat om vi vill! Det resulterar inte in några större förändringar än att jag äter friterat ris med grönsaker och ett stekt ägg uppe på toppen. Cecilia slår på stort och väljer en kötträtt som ser riktigt fin ut. En sak är säker, de serverar ordentliga portioner med mat i Nepal, men de serverar ändå större portioner till sig själva, de äter enorma mängder ris helt enkelt.

17
El är det lite sisådär med men de har trådlöst nätverk nästan överallt dit vi kommer! Jag som trodde vi skulle ha det riktigt spartanskt.

Här kan man ju uppdatera sin Facebook, det går att ladda mobiltelefoner, kameror och andra nödvändigheter. Det kostar en liten slant, men att ladda sina prylar, det kan man nästan överallt.

Någonstans här går det upp för mig att det var ett misstag att lämna mobiltelefonladdaren kvar i Pokhara och ta med mig solcellspanelen det hade varit smartare att göra precis tvärt om tvärt om.

Vid fyratiden på morgonen var det väckning. Den här dagen är speciell, vi ska upp på Poon Hill! Här kan man få en 360 graders panoramavy över hela Annapurnamassivet, platsen är legendarisk och höjdpunkten för de som gör kortare vandringar i bergen.

På med pannlampa och ut i verkligheten! Den här morgonen är den första som man verkligen känner av kylan, det är säkert en 6-7 minusgrader,

-Men kolla!

Stjärnhimmelen är helt fantastisk, här är det inte så mycket ljus från omgivningen på marken och man får nästan svindel när man tittar upp på det enorma becksvarta stjärnbeströdda himlavalvet.

 

 

Alla ger sig iväg på ett enda långt led och man kan se de lysande stigen där alla lampförsedda vandrare sniglar sig upp för den tidvis mycket branta lilla stigen till Poon Hill.

Det här är det första egentliga kraftprovet, här vandrar man uppför konstant i ett par timmar för att komma upp på Poon Hill i soluppgången. Hög höjd påverkar oss alla, människan är ju fantastisk och kan anpassa sig till det mesta men för lite luft är inget vidare.

19
Vilopulsen sticker iväg och gör att om man tar i som man gör på havsnivå så går man ned för räkning som en fluga som flyger in i en fönsterruta. Alla känner andfåddhet, man får en lätt huvudvärk, fötterna svullnar och man drömmer skumma drömmar på nätterna. Detta är helt normalt, för mig i alla fall.

Vissa får kognitiv påverkan som problem med balansen och svårt att orientera sig, illamående, kraftig huvudvärk och kräkning tillhör lite värre symtom. Jag har med mig Diamox, en medicin som dämpar symptomen av höghöjdssjuka eller AMS som den även kallas. Det kan vara helt livsavgörande att dämpa symptomen så man kan ta sig ned på  lägre höjd. De mindre allvarliga symtomen kan snabbt bli livshotande om personen inte kommer ned på lägre höjd. Lungödem är ett sådant exempel, vätska läcker in i lungorna och man drunknar helt enkelt.

25
Man kan även drabbas av hjärnödem, vätska läcker ut mellan skallbenet och hjärnan och utsätter vår minnesbank för tryck. Båda dessa tillstånd kan snabbt förvärras så man förlorar medvetandet och då är det kört. Det luriga med höghöjdssjuka är att dagsformen spelar in, så även om det gick bra igår kan jag inte vara säker på att det fungerar i morgon.
 
Alla flåsar på ordentligt när vi går, man känner av höjden ordentligt, det här är bra acklimatisering! Cecilia drabbas kraftig yrsel och blir ledsagad ner på lite lägre höjd innan hon i lugnare tempo vandrar upp på Poon Hill. Jag blir förvånad över att det inte är ändå fler personer uppe på Poon Hill, det kanske är ett sextiotal personer. Om det inte är fler så är det säkert mindre än fem hundra vandrare i hela området, det är ju inte så farligt.Efter att vi tittat på den fantastiska soluppgången i det helt klara vädret så förstår vi alla vart vi är på väg. Bergen tar verkligen andan ur en, om man inte begriper hur liten man i sin vardag så förstår man det garanterat här.

20
Det bär av ned samma väg som vi gick upp. Jag skrattar gott åt att det var mörkt på vägen upp så jag slapp se hur långt det verkligen var.

När jag kommer ner rafsar jag ihop packningen och äter lite frukost, vi ska ju vidare. Frukosten består alltid av Masala tea,
det är te smaksatt med kanel, kardemumma, kummin och det serveras ordentligt sött, Gurung bröd - tibetanskt friterat bröd och ägg - kokta
eller i form av en enkel omelett.

22
Klockan nio är det dags att dra vidare, då är det riktigt varmt och skönt. Temperaturen varierar kraftigt beroende på om solen är framme eller inte men det kanske inte är så konstigt, vi är ju inte så långt från ekvatorn.

Från Gorepani så bär det av utför en liten stund innan det åter bär av uppför. Vi vandrar i skarp uppförslutning och vi går om en hel del vandrare Koreanska vandrare som tar rast på sitt äventyr. Ett par har med sig en liten unge som vill åka hem igen, hon har näsblod, är ordentligt trött och gråter. Några minuter senare kommer pappan med ungen på ryggen, här ska vi inte neråt, vi ska uppåt! Väl uppe på krönet ser jag mig om och inser att vi är en hårsmån högre än Poon Hill som man kan se långt, långt  där borta.

23

Bild: Poon Hill, från vänster till höger, Renske, Laxmi, Garbuja, Debbi, Lizzy, Santa, Alix och Trudy

Detta är något som ofta är återkommande, man knatar på och tittar vart man sätter sina fötter. Helt plötsligt slås man av tanken - Man kanske kan se någon
bergstopp?

- Åhhh! Kolla vad vackert det är!

Det är verkligen som att ge sig ut på två veckors vandring i ett fantastiskt vykort.

Vandringen går vidare i Rhododendronskog på en ås så vandringen är inte speciellt jobbig, vi passerar Deurali och stannar vid ettiden i Ban Thanti. Det är kallt på morgonen men som vanligt så tinar det ordentligt under förmiddagen och jag är ordentligt svettig när det är dags för lunch, ändå så går jag bara i en kortärmad tröja. Ban Thanti är inte någon by egentligen, det är bara ett par hus men det är enormt vackert. Där sitter vi och äter med klippor som går rakt upp i himlen på båda sidor om oss, mäktigt.

24
Eftermiddagens vandring snirklar sig fram med ett bråddjup på högersidan och man är försiktig när man kikar över kanten, trillar man då överlever man garanterat inte om man saknar fallskärm. Jag möter en kille till häst som glatt hälsar, blandningen av modernt och ålderdomligt är påfallande. Han har moderna Nikes med röda skosnören och sweatpants men sadeln ser ut som något en vild tatarkrigare skulle komma ridande på för tusen år sedan.

26
Stigen snirklar sig fram genom skogen och ibland hör man musik! Det är små klockor som pinglar, sen ser man den första Åsnan!  Alla transporter sker antingen med åsna eller så bärs godset på ryggen på en människa. Vandringen fram mot Tadapani är väldigt kuperad och tar på krafterna, det är en lång vandring även om sträckan på kartan bara är några kilometer. Miljön är riktigt spöklik på sina platser, det växer tjockt med mossa på träden och det hänger kraftiga lianer ner från trädens kronor som breder ut sig mer än femtio meter upp i luften.

Jag kommer fram till ett Buddistiskt minnesmärke, det ser nästan ut som en liten stupa, jag blir inte klok på varför man ville ställa upp det just här mitt i ingenstans. Mannen som det minner om verkar ha varit en stolt Ghurkakrigare, han var säkert en riktig hjälte när det begav sig.

27
Värdet är rått och kallt på kvällen, kanske ett par minusgrader och molnen ligger som ett lock och hotar att lämna ifrån sig nederbörd.
Alix hostar fortfarande ganska illa och dricker citronte med riven ingefära i, det ska tydligen göra underverk mot allsköns åkommor.

På kvällen firas Peter av alla assistenter, han får en luva i present som såklart ska sitta på. Det finns ju inte direkt någon bagare i närheten
så tårta är ju uteslutet.

-Vad kan man fixa för godsaker i köket?
-Äppelpaj?
-Man kan fixa äppelpaj! Då kör vi på det! En äppelpaj var till alla, det blir sexton stycken, toppen!

29
Att en äppelpaj visar sig vara en friterad historia lagom för fyra personer det hade vi ingen aning om. Några av asistenterna har aldrig smakat äppelpaj tidigare och verkar ordentligt tveksamma till maten. Debbi berättar att hon smakat pankaka men inte gillade det, hon tyckte bara att hon blev uppblöst i magen av det. Vissa i sällskapet äter så magen putar ut, andra sparar sig till kvällens middag. Vad som serveras till alla guider och bärare?

Dahl Baht såklart!

 

 

DSC 0447
Här har våra guider bestämt att vi lägger om vandringen och istället för att vandra ut mot Chhomrong som planerat vandrar vi österut till Ghandruk istället.

Morgonen är fantastisk och molnen breder ut sig som bomull framför oss.

Bergstopparna brinner bärnstensfärgade i den uppgående solens ljus.

Man blir morgonpigg av att vara ute och vandra i bergen, efter fyra dagar är klockan helt oväsentlig och solens rytm blir till ens egen.

 

Det är ingen som ger någon egentlig förklaring till varför planen förändrats, kanske hänger det ihop med att alla i gruppen inte är helt tipptopp.

Kanske hänger det ihop med att vädret varit synnerligen oberäkneligt.

Mindre än en månad innan min ankomst drabbades området av riktigt skitväder. Mitt under högsäsongen när vädret förväntas vara förhållandevis milt och det normalt inte kommer nederbörd så blev det kallt och det kom 1,7 meter snö.

DSC 0417
Den som vistas i fjällvärlden vet att vädret kan slå om snabbt och att det är viktigt att ha rätt utrustning med sig. De flesta vandrarna har inte vinterutrustning med sig, saknar broddar och många av vandrarna har aldrig sett snö.

Trudy i vårt sällskap kommer ju från Australien och hela poängen med resan är att få se snö och kanske krama en snöboll! Vandrare som själva saknar erfarenhet av riktig vinter riktigt illa ute när vädret blir såhär dåligt lägger sina liv i händerna på guiderna.

DSC 0496DSC 0499Många vandrare struntar helt i att engagera en guide och hyr bara en bärare som får kånka runt på ryggsäcken.

När stora mängder snö kommer i bergen blir det livsfarligt på många vis.

Dels så kan man ju frysa ihjäl när det blir kallt men farorna är många fler.

Vandrare som var rädda för höghöjdsjuka gav sig ut mitt under stormen för de trodde de skulle dö, detta visade sig vara mindre smart.

Vandrare som fångades i stormen förlorade helt förmågan att navigera, utan ordentliga skidglasögon kan man lika gärna blunda och gå. En meter bredvid stigen kan det ju vara ett stup på flera hundra meter så det är inte så svårt att räkna ut hur det kan gå.

Men även för de erfarna var situationen extremt farlig. Det var inte tjäle i marken när snön kom...

Två meter blötsnö skapar inte bara laviner utan stora jordskred som river med sig allt.

Kommer du i vägen för ett jordskred kan du ta ned skylten, du har inte en endaste liten chans att överleva.

Veckan efter på Annapurna Circuit rapporterades över fem hundra personer som saknade!

Över fyrtio personer dog de här dramatiska dagarna. Det är den värsta katastrofen i det här området, någonsin.

De flesta av våra guider och assistenter hade vänner och bekanta som varit i området de här dagarna, vissa var själva med och delade gärna med sig av sina erfarenheter.

Jag lämnar Himalaya Tourist Guest House med ett leende på mina läppar, det är verkligen en ynnest att få vandra i den här delen av Himalaya.

Vi startar vid åttatiden och genomför vandringen till Ghandruk i ett svep. Vi är framme vid lunchtid på dagen, då har vi endast gjort ett kortare stop för att dricka te.

I Ghandruk bor vi hemma hos en familj på ett "riktigt" Guesthouse, det är charmigt värre. Trudy kollar om det är OK att hon hjälper till att göra lunch och det är det, och vips så sitter hon och skalar vitlök.

DSC 7333

DSC 0565
Till lunch serveras Momos, men innan grönsakerna har hunnit landa i grytan så har hönsen hunnit storma godsakerna och ätit upp merparten till husmors stora förargelse...

Efter mer grönsaker skurits upp och maten tillagats utan vidare missöden så är det lunchdags, dumpings på Nepalesiskt vis smakar såklart fantastiskt. Det hjälper ju till att man är ordentligt hungrig.

DSC 7273
Efter lunch är det dags för rundvandring i staden. Ghandruk är den sista egentliga utposten, det sista större by där människor bor året om. De säger att Gandruk är en Gurung village. Gurung people är ett Nepalesiskt kast som lever just i bergsbyar kring Annapurna.

Jag vet inte om jag missförstår det men det verkar som om många Gurkhakrigare (Britternas beryktade orientaliska specialförband) rekryterats just från den här regionen.

DSC 0516
På avstånd ser byn stor ut men på nära håll så märks det tydligt att allt är lite mindre. det är bara ca 180 cm i takhöjd.....

Peter är längre än takfoten på de flesta husen! Dörrarna är väldigt små, det är nästan som att vandra runt i en by från filmen the Hobbit.

I de små husen bor det folk som pysslar med sina vardagliga ting när vi passerar. Någon torkar kryddor en annan håller på att torka hö. Alla är så saktmodiga, trevliga och inbjudande att man blir förvånad, jorden snurrar inte så fort här och folk har inte direkt bråttom.

DSC 7351
Jag beöker det lokala hembygdsmuseet och tittar på massor av gamla saker, allt från avancerade flätningstekniker till nudelmaskiner, ni vet sådana som Marco Polo tog med sig till Europa… Ja, spagetti är ju en asiatisk uppfinning!

Det blir ett besök på plantskolan där man arbetar med både kunskap om utsäde, naturen och de vilda djuren som bor i omgivningen. Jag strosar sakta förbi skolan som precis börjat för terminen.

DSC 7318
Här hjälper barnen till i hemmen när det är högsäsong, när turistströmmen sinar då är det dags att studera. Alla har prydliga skoluniformer på sig men det verkar ärligt talat finnas mycket mer vilja än det finns möjligheter. Ett tips till er som vill göra något gott:

-Sponsra det Nepalesiska skolsystemet de har knappt pengar till grundläggande skolmaterial som pennor och anteckningsblock.


Vi avslutar i det Buddistiska templet. Några munkar finns dock inte på plats, de kommer till byn en gång per månad. Däremellan så sköter församlingsborna själva sin relation till gud helt enkelt.

På kvällen är det party...

DSC 7367

DSC 7364 2

DSC 7370

DSC 7354

 


Det är molnigt på morgonen och lite kyligt, kanske fem plusgrader. Vid sjutiden serveras det frukost och den följer det vanliga mönstret, det är ju kul att precis samma mat faktiskt serveras i hemmamiljö som på "restaurang". Det är mysigare att bo på det här sättet.

 

Vandringen från Gandruk är annorlunda på det viset att det är väldigt kuperat och redan efter tjugo minuter är vi framme vid den första hängbron. Sen bär det av skarpt uppför de enorma risfälten som breder ut sig i sina magnifika terrasser. Vi kommer upp på en ås och ser en enorm flodbädd djup nere i dalen framför oss. Det är enkelt att räkna ut vart vi ska. Det är förvånansvärt lite vatten men hängbrons längd skvallrar om att floden här kan vara enormt kraftig.

DSC 0584
När vi kommer närmre så ser jag att den här bron skiljer sig från de vi passerat tidigare. Den är längre men den är även rangligare! Gångplåtarna är borta och det ligger bara skrangliga brädor att gå på! Bron har lövats, fast det är inte björkvidjor som använts utan något liknande. Löven rasslar oroväckande när vidjorna svänger fram och tillbaka till rytmen av mina fotsteg.  Den här bron är bara till för människor, åsnor göre sig ej besvär!

Väl på andra sidan så bär det av uppför igen, det är ju så det fungerar här i Nepal. Mitt öga har börjat vänja sig vid att leta efter stigar. Ofta kan man lista ut hur man kommer vandra i förväg, det blir som en rolig liten lek. Musklerna i ben och lår vet exakt vad som väntar nu varje vandringsdag upp upp upp och ner ner ner. Liz har börjat sjunga på en "down down" sång som kommer att följa oss under många dagars vandring och smitta av sig på resten av gänget under glada skratt och ibland något värkande muskler.

DSC 0591
Efter gårdagskvällen så är isen definitivt bruten både mellan oss vandrare men ändå tydligare mellan oss och våra assistenter som glammar och skojar hela tiden.

Jag frågar en av våra guider Laxmi hur kände det när hon var ute under stormen. Var hon inte rädd? Hon berättar att hon vandrade med en ensam kvinna som var väldigt envis pch påstridig. De fortsatte att vandra trots det kraftiga snöfallet och trots att Laxmi ville vänta ut ovädret. Kunden var väldigt säker på sin egen förmåga, hon visste att hon var stark eftersom hon var kampsportsinstruktör!?! Jag undrar om de hade ordentlig vinterutrustning och Laxmi skakar uppgivet på huvudet och berättar att de inte hade utrustning för ett sånt här oväder men så borde vädret inte heller vara möjligt den här årstiden. Efter mycket tjatande sa hon ändå till kunden att hon hade barn hemma och måste tänka på dem, antingen tog kunden henne i handen och följde med eller så blev Laxmi tvungen att lämna henne själv där. Jag frågar om hon inte var rädd igen? Laxmi säger att det är självklart hon var rädd hon har aldrig varit med om något liknande den här årstiden! Hon undrade om hon överhuvudtaget skulle överleva. Kunden tog till slut hennes hand och de pulsade i midjedjup snö i åtta timmar innan de kom i säkerhet! Laxmi berättar målande om hur näsa, kinder och tår hade köldskador.

Själv sitter jag och tänker att våra frågor om vinterutrustning inte var helt obefogade innan vi gav oss iväg på det här äventyret... 

DSC 0609
Efter en halvtimmes vandring stannar vi hemma hos Jid för att äta lunch! Den enda manliga bäraren har en liten restaurang, Kimrong View Guest house,  tillsammans med sin bror, problemet är att de inte kan livnära sig på den så Jid får jobba som bärare. Sånt är livet i Nepal.

Vi får möjlighet att träffa hans familj, hälsa på hans döttrar och äta en jättegod lunch som bestod av precis samma mat som vanligt. Kanske var det stekta nudlar med grönsaker som omväxling, jag kommer inte ihåg.

DSC 0628
Samtidigt som vi tar lunchrast stannar två bärare, det kånkar på korrigerad plåt. Jag och Cecilia diskuterar hur mycket de egentligen bär, jag gissar på trettio kilo. Cecilia kan inte motstå sin nyfikenhet utan frågar om hon får känna på lasten och hon kan knappt rubba plåten så mycket väger den! Hon tar i med hela sin tyngd och lyckas precis rubba lasset en aning. Killen som bär plåten flinar roat och vi nickar erkännande åt honom, vilka tuffingar de är! Det är faktiskt ganska så otroligt att människorna klarar av den här sortens påfrestningar! När han lite senare lyfter upp lasset och bär med huvud, nacke och rygg så kan man bara ödmjukt inse vilken råstyrka han besitter.

DSC 0605
På eftermiddagen följer vi risfältens utbredning och vandringen är ganska enkel, påfallande ofta så går hästar helt lösa och betar. De verkar helt lugna över att vi blekfisar kommer klampande. Den sista halvtimmen är utför, evighetstrappor som breder ut sig ner mot Chomrong. Man kan se byn som en liten liten samling hus på långt håll.

Utsikten i Chomrong är lika vacker som på Poon Hill! Utan någon uppförsbacke!

DSC 7289
Det är kallt och rått väder på kvällen, bara någon plusgrad. Fler av oss känner att det är dags för en dusch, det visar sig vara ett ganska korkat val. Vattnet är svinkallt och det slutar med att vi alla duschar i kallvatten vilket inte är något vidare. Hela gänget sitter fullt påbyltade och huttrar.

Det blir som vanligt en tidig afton.

På morgonen när jag kliver utanför dörren så står det en häst tjudrad där på någon meters avstånd!

Wow, det är ju precis som vilda västern!

 


Vid halv åtta tiden på morgonen är det dags för frukost, Här i Chomrong är det kyligt på morgonen och det är jacka på som gäller.

 

Vädret är klart och dagen kommer helt säkert bli varm, men ännu är det nog bara ett par plusgrader i den friska luften.

 

Vi vet alla precis hur dagens vandring kommer se ut. Chomrong ligger på åsen av en enorm dal. Man ser tydligt vägen vi kommer gå, ner i dalen och upp på andra sidan. Det är helt klart att vi kommer göra en hel del höjdmeter under dagen men summan av alla steg utför och uppför kommer vara noll eller nästan noll. 

Vandringen fortsätter i en enorm trappa utför och jag funderar på hur det kommer att kännas på tillbakavägen. Den här delen kommer verkligen bli helt skoningslös på hemvägen.

DSC 0628
Hela dalen är uppodlad och det känns inte direkt som vi vandrar i någon äventyrlig vildmark, det är mer som en vandring i ett kulturlandskap där människorna pysslar med samma saker som de alltid gjort. generation efter generation har samma kunskap vandrat över generationsgränserna utan någon större utveckling. Det slår mig att det vi såg som avlägsna berg för några dagar sedan nu är vår direkta omgivning. Vi har vandrat in bland alla bergen och de befinner sig nu runt oss, vi har kommit till bergen, vi är inuti bergen.

DSC 0669
Som vanligt hittar jag en enorm hängbro i botten av dalen och sedan bär det av uppför igen och stigningen är brant, lika brant uppför som det nyss var utför. Sällskapet flåsar på ordentligt när vi vandrar i uppförsbacke och man får passa sig så man inte blir helt utmattad. Det är väldigt enkelt att rusa på utan att tänka på höjden. I Sinywa stannar vi för att äta vår lunch och vanan trogen äter vi dal baht. Efter lunch märks det att vi lämnade det uppodlade landet bakom oss och vi vandrar in i skog.

Stigarna är inte längre stenlagda utan det är samla stigar av röd upptrampad jord vi vandrar på. Det är väldigt fuktigt och det märks på vegetationen, bambuskogen är enormt tät och det växer mossa precis överallt.

DSC 0650
Det är enormt kuperat och man kämpar uppför en backe på hundra meter för att omedelbart förlora de höjdmeter man gjort. Överallt är det springkällor och många gånger är vattenfallen så nära att man kan nå dem genom sträcka ut sin hand. Landskapet här är verkligen helt förtrollat, om Indiana Jones skulle komma rusande med ett helt band kannibaler efter sig så skulle jag inte bli det minsta förvånad. 

Moln tornar upp sig på himlen och under vandringen in till Bamboo så kommer det faktiskt regn. Ni vet när luften blir så fuktig att regnet liksom uppstår ur intet, ja egentligen är det nog så att vi just vandrar bland molnen. Det blir lite kylslaget och det blir ordentligt ruggigt när vi vid tretiden kommer fram till Bamboo.

DSC 0687

Här finns det ingen by, inga människor är bofasta här och det märks tydligt. Tre stycken små gästhus är allt som finns i den här dalgången och senare under lågsäsongen så är det bara ett av dem som håller öppet, resten stänger.

Det rinner en liten å mitt bland husen som kopplas samman med en bro. Jag vet inte om man kan kalla det för en bro egentligen, det är tre stycken timmerstockar.

Det är en skum hund som har följt med oss ett par timmar av vandringen upp till Bamboo. jag frågar en av guiderna om någon äger hunden, hon tittar på mig lite roat och säger att det inte är någon som fångar hundar i Nepal. Varför ska man göra det? Det är fria precis som du och jag.

Det är något speciellt med Nepal, människor är vänliga och omtänksamma. De flesta människorna har ingen baktanke med sitt agerande och det är ofta nära till ett skratt.  När jag nämner det för Alix så undrar hon om jag tänkt på hur djuren är i Nepal, att människorna är snälla kanske har smittat av sig på djuren, för djuren är snälla.

Under våra vandringsdagar har vi mött otaliga friströvande djur. Det är kor, hästar, enorma bufflar, getter, apor av olika slag och åsnor, alla verkar vara tillfreds med att det strövar fram en och en annan människa bland dem.

Alla är helt enkelt lite vänligare i Nepal, det är något som vi här i Sverige kan lära oss mycket av.

DSC 0690
Utanför dörren på vårt gästhus har vi en stor fin grön buske som växer. Jag frågar Renske om busken är det jag tror att det är. Hon är ju från Holland så hon är ju expert på plantor. Hon säger att det är en hon-planta men att det kanske är en honplanta och de får fina blommor men det är ungefär allt. Jid kommer förbi, flinar och säger

-Ganja

DSC 0692
På skylten utanför gästhuset står det:

Bamoo Trek KingGuestohuse & Restaurant

Same place
but
Different Lodge

 

Det ligger säkert någon enorm visdom bakom de där orden men jag har fortfarande inte listat ut poängen. Kanske hänger det ihop just med den där fina busken på något outgrundligt vis. Lizzy kan inte hålla fingrarna borta utan stoppar på sig några prover. Några dagar senare när hon kommer på att hon ska flyga och kommer passera tullkontroller ångrar hon sig.

- Hur länge stannar doften av marijuana egentligen kvar i kläder?

DSC 0693
Jag knatar runt lite i naturen kring gästhuset innan middagen serveras, en gammal gubbe kommer fram till mig drar mig lite lätt i skjortärmen och pekar på något i bergssluttningen.

Han verkar mån om att jag begriper vad han muttrar om och jag nickar sådär lite korkat som man välvilligt gör när man fattar... just ingenting.

Vi står är och glor i säkert fem minuter innan jag nickar uppskattande till honom och knatar tillbaka till gästhuset vi bor på.

Det kommer dröja nästan ett dygn innan jag begriper vad han ville...

 

 

Det är molnigt och kyligt på morgonen i Bamboo, när vi startar vid åttatiden på morgonen är alla ordentligt påbyltade med kläder. Alla är på toppenhumör trots att flera är extra oroliga för dagens vandring.

 

 

 

Jag vaknade flera gånger under natten av att det var ett fasligt oväsen. Det bankade och dunkade något alldeles fasligt, jag tyckte det var märkligt att bärarna bestämt sig för att ha en fest just här innan jag somnade om. Vi skulle ju vandra några dagar till och vädret var ju inte direkt toppen.

Vid frukosten är bärarna muntra är pratar friskt med varandra, några spår av trötthet eller bakfylla kan jag inte upptäcka. När jag frågar vad som är på gång så berättar de galtt att en tiger varit framme vi gästhuset under natten. Jid berättar animerat att det är första gången han sett en tiger i sitt liv och att den väste åt honom!

Flera i sällskapet undra om det är säkert att vandra runt i djungeln nu när vi vet att det finns en tiger i närheten! Men de skakar på huvudet och säger att en tiger knappast kommer fram till ett sällskap på femton personer.

- Den blir rädd och gömmer sig såklart

Själv tänker jag att det inte är såklart, inte ens nästan klart. Det enda som är klart är nog snarast att man inte går utanför dörren om det finns en tiger i närheten...

DSC 0704
Vandringen från Bamboo går genom kuperad skog och som tur är så ser vi inte röken av någon tiger. Jag är däremot lite extra medveten om djurlivet kring oss. Det är gott om djur in naturen här i Nepal, aporna rasslar som vanligt i träden runt omkring oss, de verkar vara minst lika nyfikna på oss som vi är på dem men de håller sig alltid på några meters avstånd.

En sak som är slående när man pratar med guiderna om dagens vandring, de säger_

-A little bit down, then a little bit up. Then it is some more up, then up and up.
- OK, will it be tough?
- No, no, it's not so tough, it is a nice walk!

De säger samma sak varje dag!

När man lär känna assistenterna som hjälper oss med packningen lite bättre så är det flera av dem som säger att de är lyckliga när de är ute och vandrar. Fler av dem uttrycker att livet i Pokhara är pressande och att de är fria när det är ute och trekkar. Det är lått att sätta sig in i deras situation, Nepal är ett av världens fattigaste länder och nästan hela befolkningen bor i något som vi skulle betrakta som slum eller kåkstäder. Att bara behöva hålla ordning på en liten ryggsäck åt en rik turist och samtidigt vandra runt i en av världens vackraste nationalparker är naturligtvis inte helt fel.

DSC 0716
Vi vandrar i skogen men här och där kommer vi ut så vi har ordentlig utsikt och vi börjar närma oss trädgränsen för vegetationen blir successivt lägre ju högre upp vi kommer. I Himalaya (matstället heter originellt nog så...) stannar vi och äter lunch. Vi har haft tur med vädret för det har varit uppehåll hela förmiddagen. 

På flera ställen har gud varit framme och dragit med sina fingrar genom naturen. Enorma sår som kommer ta många år innan de är återställda, jordskred. Det är inte lätt att begripa innan man ser det med sina egna ögon men ett typiskt jordskred är ca 50 meter brett! Tänk er att en femtio meter bred plog skrapar helt rent in till berggrunden. Alla träd och enorma stenbumlingar far fritt fallande utför den branta sluttningen. Inget längre ner förmår att stoppa de enorma krafter som verkar. Själva berget har krossats och jag ser meterdjupa fåror i själva berget när jag passerar genom rasmassorna.

DSC 0734
När jag är ute och vandrar så är det helt nödvändigt att man kan lura sig själv lite med jämna mellanrum. Mat fungerar alltid i dessa lägen, när jag känner mig så trött att mitt humör börjar påverkas, då är det dags för lite doping. I mitt fall så fungerar Snickers bäst, trycker jag i mig en Snickers så blir jag på bra humör igen.

Vid det här laget har resten av sällskapet insett att jag käkar godis med jämna mellanrum. Nu  ska ni veta att Nepaleserna känner till samma knep så de säljer Snickers till välbärgade turister för 30 kr. Själv går jag och fundera på om det verkligen varit värt arbetet att kånka Snickers alla dessa dagar istället för att köpa dem på berget. Men tänk, ve och fasa om jag varit utan godisbitar i högt uppe i bergen flera dagars vandring från närmaste lilla affär!

DSC 7443 2
Vi smyger fram utmed en dalgång, vandringen är inte alls så kuperad som de tidigare dagarna och skönt är det för nu är vi på över tre tusen meters höjd.

Även i Deurali bor vi i ett "riktigt" hus, vart jag bodde får ni gissa. Gästhuset ligger högt uppe på bergssidan men vi ser inga toppar för det är ordentligt molnigt och det ser ut att bli regn.  Långt, långt nedanför oss forsar vattnet nedför ett vattenfall. Ja egentligen är det flera vattenfall man kan se men ett är större än de andra. Det är märkligt hur en fantastisk sak slutar vara fantastisk när man samtidigt ser något ändå häftigare...

Vi är ganska enkla varelser ändå, när allt kommer omkring.

 

Våra Guider har lurat i oss att Vitlökssoppa är bra mot höghöjdssjuka och till middag så har hela sällskapet stoppat i sig stora mängder vitlök.

DSC 7429 2
Även Peter har ätit vitlökssoppa men säger att han gör det enbart för att kunna sova brevid Jane. På morgonen i Deurali är alla glada över att vitlöksprövningen till slut är över.

 

 

Nu har vi lämnat all vegetation bakom oss och vi har vandrar i en dramatisk stenöken.

Vi har passerat toppen Mardu Himal (5553 möh) och Machupichare peak (6997 möh) eller "the Fishtail" som den även kallas bakom oss på vägen fram mot Machupichare Base Camp. Det lutar lätt uppför och vandringen är enkel, det enda som egentligen är ansträngande är just höjden.

DSC 7490
Det här delen av vandringen har flera av våra bärare pratat om som, den mest riskabla delen under hela vandringen. Vi vandrar fram i en svag förslutning i det lösa gruset men sidolutningen är mycket kraftig och lite längre fram kommer vi passera i kanten på en glaciär.

Det är farligt att vandra på glaciärer om man inte har med sig rätt utrustning. När vi kommer fram till glaciären visar det sig att vi utan några som helst problem kan vandra fram på barmark.

Isen har smält undan helt.

DSC 7485
Jag har lite blandade känslor inför bristen på utmaningar, det kunde kanske vara lite tuffare ändå! Här har vi ju inte ens haft någon snö att tala om.

Lunchen äter vi i Machupichare Basecamp, det är verkligen fyra små värdshus utslängda i vildmarken. Vi är helt ensamma och det verkar sannerligen inte vara någon rusning i Himalaya vid den här tiden på året.

DSC 7514
I den ursprungliga planen skulle vi övernattat på Machupichare basecam och gjort en dagsvandring upp till ABC. Vi läste på nätet att det kan bli nästan outhärdligt kallt i MBC och det är ordentligt kyligt, det är säkert 3-4 minusgrader men det är samtidigt väldigt fuktigt.

När vi vandrar ut från Machupichare Base Camp så slår vädret om blixtsnabbt. På bara två minuter så ändras vädret från helt klart till tjocka. Dimman som drar in är så tät att alla ljud dämpas och man ser max tio meter framför sig.

DSC 7548
Vattendragen vi passerar är frusna och det ligger snö på marken för första gången på hela vandringen. Trudy tycker att det är helt fantastiskt, själv tycker jag inte att det är fullt så exotiskt.

På flera platser är marken svedd och det känns verkligen konstigt att vandra i ett bränt vinterlandskap som är helt täckt av dimma, det är knappast något man stöter på i Sverige. Ja dessutom på en höjd som om man staplat två Kebnekajse på varandra. Varför det brunnit är det ingen av guiderna som egentligen kan förklara.

Här möter vi de första personerna som har höghöjdssjuka på riktigt, då pratar i inte om lite huvudvärk...

En koreansk kvinna kommer stapplande ledd av två personer som hjälper henna att stå på benen. Hon håller händerna krampaktigt om huvudet som är stramt bakåtlutat i en märklig position. Hon stirrar rakt upp i himlen som om svaret på hennes problem gömmer sig där i dimman någonstans.

Hon får kramper och kaskadkräks häftigt samtidigt som benen viker sig på henne.

Jag vandrar vidare och mumlar något till mina resekamrater om att det är sådär som höghöjdssjuka ser ut.

DSC 7644
I baslägret så märks det att det är vinter, snön ligger fortfarande i meterhöga drivor mot väggarna på byggnaderna och man kan förstå att det är tufft att vara här när det stormar. Det är säkert fem minusgrader ute, dörrarna in i gästhuset står på vid gavel. Det är märkligt att nepaleser inte verkar bry sig det minsta om att stänga ytterdörrar, men så har de ju enkelglasfönster och husen saknar isolering så det kanske inte spelar någon större roll.

Stämningen i Annapurna Base Camp är ganska märklig. Man kan ju vänta sig att alla är glada när de nått målet för resan, men inte då! I vårt sällskap pratar alla glatt med varandra men de vi möter är inte fullt så glada. Människorna som samsas här inne är ett buttert gäng Ryssar, ett gäng självupptagna Koreaner i dunjackor värdiga Mr. Michelin himself och så vi, som är multi-kulti på alla sätt och vis.

Stämningen är tillknäppt och absolut inte speciellt trevlig.

DSC 7664 4
Jag säger att vi ska elda under bordet, jag kan betala om det så krävs, inga problem. Vi behöver få lite värme under bordet bara så alla kan tina upp en aning.

Sagt och gjort, värdarna tänder en fotogenbrännare under bordet och det dröjer mindre än tjugo minuter så börjar alla prata med varandra en aning.

Tänk vad lite värme kan göra för oss arma krakar.

 I soluppgången vandrar vi upp till det som på avstånd ser ut att vara en stupa för att se den vackra utsikten. Det visar sig att det inte är en stupa utan tre minnesmärken som står tätt tillsammans.

Det är minnesmärken över alla de som dött när de försökt bestiga Annapurna...