Färöarna 2014

Mitt ute i Atlanten mellan Island och Skottland ligger Färöarna med sina 18 vindsvepta klippöar av grönklädda berg, små fiskebyar, fjordar, hav och 80 000 får.

Nu finns det ju inte bara människor och får, det finns oljeborrplattformar och lunnefåglar, ja de där märkliga små fåglarna med färgglad näbb som häckar just på Färöarna.

Flyget landar på ön Vágar och redan på vägen från flygplatsen till Tórshavn får man uppleva det vackra landskapet. det är prunkande grönt och frodigt överallt. Landskapet är oerhört dramatiskt med sina stora höjdskillnader. På Färöarna är allt aningen en uppfösbacke eller en utförsbacke. Vägen går genom en lång tunnel mellan två av öarna och över öppna vidder utan träd där fåren går och betar med havet nedanför. Ja det finns knappt några träd, på stora hela så aer allt ut som hedlandskap på avstånd.

Sedan 1948 har Färöana ett större mått av självbestämmande och på det stora hela är det som ett eget land, med ett eget språk och en egen lagbok. Ja de har en egen flagga och faktistk tydligen även egen frimärken. 

Mysiga Tórshavn måste vara en av världens minsta huvudstäder med sina 17 000 innevånare och en trevlig liten hamn där fisken så här års hänger på tork på fiskebåtarna. Längs huvudgatan ligger lite affärer och några restauranger, det är precis som vilken småstad som helst bara det att detta är precis mitt ute i ingenstans. Det är något som märks på många sätt, husen är låga små enplanshus, pubarna stänger tidigt annars kommer ingen till jobbet, och folk är huvudsakligen troende. Men då räknar jag inte med de ryska besättningarna från oljeborrplattformar som har sin permission i land, de tror enbart på Mammon.

Det stormar ofta på de utsatta öarna men trots trettio sekundmeter är det fullt ös inne på barerna där tjejerna blandar högklackat och fleece utan problem. Nere i hamnen känns naturkrafterna när vågorna slår upp flera meter över klipporna med en våldsam kraft och jag som är på semester känner mig hedrad. Det är lite som om naturen bjuder på ett gratis fyverkeri just för min skull. 

I Tórshavns äldsta del Tinganes sitter regeringen med utsikt över havet mitt bland rödmålade stugor med vårblommor på gräsklädda tak. Strax utanför staden betar fåren längs slänterna och varje söndag är kyrkan i hamnen fullsatt. Färingarna helgar fortfarande vilodagen och ingen klipper gräsmattan på en söndag, jag kan tänka mig att svensken skulle kunna lära sig ett och annat av en liten tripp till Färöarna:

  • Ett samhälle bygger inte sig själv
  • Det finns ett värde i att hedra tidigare generationers ansträngningar
  • Vi ska hedra våra äldre
  • Det finns mer i livet än att jobba hårt och sova
  • Det är hårt att bo mitt i ingenstans och då är grannsämjan viktig, man håller ihop