Nepal 2016

Jag kan ju inte påstå att jag var superpigg när klockan ringde idag. Men vi masade oss iväg ner till hotellobbyn som låg helt öde, kanske inte så konstigt med tanke på att klockan bara var strax efter fyra. Telefonen ringer argt och ut kommer en yrvaken portier, lyfter på luren och lägger på igen utan att säga ett ord…sen får han syn på oss och ser lite skamsen ut.

 

Nåväl de prylar som inte ska med upp i bergen blev undanpackade och vi kunde dra till flygplatsen. Stämningen är upptrissad i det internationella sällskap som ska flyga till Lukla, det märks tydligt att alla vet hur det är ställt.

Flygplatsen i Lukla slår ett alldeles eget världsrekord, nämligen världens kortaste landningsbana. Och den vinner med hästlängder!

Stället vi övernattar på är riktigt lyxigt. vi har faktiskt eget badrum och det är inget som kan betraktas som normalt, oftast delar man även toan. Middagen består av tomatsoppa, dahl bat och mango till efterrätt, jag blir proppmätt.

Att vakna i Namche Bazar är speciellt, poliser slår i en klocka varje timme (åtta glas ding -ding) man hör djur väsnas, på regementet i närheten hör man drillserganter ropar ut order till de meniga.

Peter får ett paket med godis och brev från Freja och Stina. Hipp hipp hurra på födelsedagen!

Grötfrukost och kokta ägg vilket är lite svårt att få i sig på morgonen.

Sedan är det dags att ta farväl av Namche, till klarblå himmel vandrar vi upp för trapporna och ut ur stan. Vandringen börjar snällt längs bergssidan på en hårt stampad bredare stig som vi delar med vandrare och sherpas och nu börjar yaktransporter trängas med oss emellanåt. Stigen svepte fram ut med bergssidan och visar Nuptse, Everest, Lohtse och Amadablam som vita vackra toppar i fjärran. De kommer lite närmre ju längre vi vandrar.

En vit stupa med Amadablam i bakgrunden är en otroligt vacker syn under vandringen. Efter ett par timmar är det dags att ta sig an en mycket brant bergssida, vi kämpar på utför i hundratals meter, tidvis genom att kliva ner på stenblock och stentrappor och tidvis i sandiga branta stigar.

Det gäller att ha bra knän. Vi vandrar ibland i skog som liknar våra tallar med enorma kottar. Längst ner i dalen väntar en hängbro över den turkosa forsen och vi vandrar under bron innan vi tar oss upp och vinglar över till andra sidan för lunch.

Framme i Dibuche så tar vi oss snabbt in på rummet, Peter går på toa och sedan raskt i säng. Inget häftigt födelsedagsfirande men väl en chatt med Freja och att få höra lite hur det är hemma.

Lite vitlökssoppa till kvällsmat och tabletter för magen så hoppas vi på en bättre mage imorgon bitti.

 

Vi vaknar verkligen upp till en aning omtumlande dag. Alla är på och pratar med varandra på ett helt oförställt och kamratligt vis. Vid frukosten blir några skärmklipp på Janes telefon värsta diskussionsämnet. Alla flockas kring bordet för att försöka sig på att förklara det som skett. Det som var så svårt att förklara. Kvinnan som driver lodgen förklarar för oss att alla Nepalesare blir väldig rädda när marken skakar. Efter den stora jordbävningen som drabbade landet för ett och ett halvt år sedan så har många familjer lidit av stora svårigheter, hem har förstörts, vänner och familj har dött och mycket inkomst har försvunnit då turisterna inte vågat sig tillbaka i samma utsträckning. Hon pekar på familjens stenhus som ligger nära lodgen och säger att hon var orolig att det skulle falla ihop nu på morgonen. Det är skadat sedan tidigare och familjen vet att de kommer att behöva plocka ned för att bygga upp det igen men hoppas göra det framåt sommaren.