Pokhara - Nayapul - Hille
Datum: 21 november 2014
Distans: ca 6 km
Höjdstigning: 550 meter
Mål: Hille
Blekansiktena ger sig ut för att pröva sina benmuskler.
Jag är fundersam över om min packning är OK, efter alla vägningar under gårdagskvällen väger den stora säcken 10,3 kilo, det är lite mer än vad som är tillåtet, men säcken från Lundhags väger ju 2,5 kg bara den! Dagryggsäcken väger nästan lika mycket, 9 kilo och den packningen bär jag ju själv.
Tillsammans med våra nya vänner så tränger vi oss in i en minibuss för att åka till Nayapul där vår vandring ska inledas. Efter en stund på de skumpiga vägarna blir en av våra assistenter (Santa) åksjuk och börjar kräkas i en plastpåse. Föraren stannar lite missmodig och säger att de är kisspaus, damerna rusar åt alla håll ut i buskarna för att göra det de behöver göra. Det är ganska brant och det gäller att hålla i sig för att slippa kana på ändan i tio meter brant utförsbacke.
- Men va... i hela h-vete! Ropar Lizzy (en tjej från Hawaii).
- Jag har trampat i skit!
- Men...
- Det är människoskit, passa vart ni sätter fötterna!
Nayapul består egentligen bara av tre hus och en liten bilparkering. Det är i alla fall vad man tror där vi stannar med bussen. Alla står och tittar i djungeln på andra sidan vägen, uppförslutet är brant ordentligt brant och jag undrar hur vi egentligen ska klara av att vandra i den där terrängen, det är inte direkt fjällvandring vi pratar om här...
-Är alla klara, okej då går vi! säger en av guiderna och viker ned mellan de tre husen. Ner?
Bakom ett av husen går en liten väg som leder oss in i ett litet samhälle.
Skulle vi inte vandra i naturen?!?
Någonstans här går det upp för mig att det kommer vara helt olika saker att vandra i Nepal och att vandra här hemma. I Sverige är det vilt för att det är helt öde, i Nepal bor folk avlägset på ett helt annat vis än i Sverige.
Precis som i andra länder som fortfarande utvecklas märks det tydligt vad folk vill ha när de får pengar. En bil eller en motorcykel. Utanför ett litet skjul står det en sprillans ny Kawasaki som skulle vara en fin motorcykel även hemma i Sverige, här är det en statussymbol där den nytvättad skiner i solen.
I vart och vartannat hus finns det en liten butik eller butik kanske man inte kan kalla det. Jo det är just precis vad det är, en butik så som små barn gör när de leker butik Man lägger upp de varor man har på ett litet bord utanför sitt hus eller så lyxar man till det ordentligt och gör en lucka som man fäller upp och vips så har man en liten kiosk.
Man säljer kex, Snickers, Coca-Cola, solkräm, batterier, ja precis samma saker som du hittar i en vanlig kiosk här hemma men detta är Nepali style.
Jag anpassar klädseln direkt när kroppen säger till, detta är en stor skillnad mot Afrika där jag av någon anledning trodde att naturen skulle fungera på ett annat sätt än hemma.
Det gjorde den inte...
Så den här gången är det bara att kasta kläderna direkt, vi vandrar i T-Shirt precis som vi skulle vilken sommardag som helst.
Gruppen lämnar samhället Nayapul bakom oss och med samhället så lämnar vi även vägen bakom oss. Efter lite drygt en timmes vandring kommer vi fram till Birethani och den första hängbron.
Den är en stadig och ordentligt metalskodd konstruktion så jag är mer upprymd än orolig. Till vänster dånar ett stort vattenfall, tjugo meter nedanför forsar vattnet fram under oss. Bron rör sig rytmiskt under fötterna på mig när jag knatar fram och jag kan inte låta bli att skratta.
- Jag är med i en Indiana Jones film!
Min färd går ömsom på väg och ömsom på stigar mellan risodlingar. Risodlingarna är helt fantastiska! På de branta sluttningarna har bönderna samlat den lilla magra jord som finns och dämt upp så att vattnet rinner från jordplätt till jordplätt.
Det små miniatyrfälten bildar en fantastisk helt oregelbunden mosaik på bergssidan. Människor har bott i ca 9 000 år i de här bergen och odlingarna har gått i arv många, många generationer.
Med ca en timmes vandringsavstånd dyker en liten by upp och i sakta mak så passerar vi Mathathanti innan vi stannar och äter lunch i Lamdawali.
Nån gång i timmen så möter vi en jeep som försiktigt makar sig fram bland alla förädiska stenar som hotar att slå sönder sina stötdämpare. Jag är glad att jag promenerar och inte sitter i en sån där metallhäst.
En stor skillnad mot vandringen i Afrika är att där löpte bärarna före. De skulle ju fixa käk och möblera under tiden jag vandrade. Här strosar alla lugnt fram som ett enda sällskap. Assistenter testar lite försynt att snacka med mig men än är det helt tydligt att vi bleknäsor först och främst pratar med varandra.
Vid tretiden är jag framme i Hille, en liten by som ligger enormt vackert placerat mitt bland risterrasserna, det känns nästan snopet att jag inte får fortsätta utan måste pausa.
Alla
i gruppen verkar starka och glada efter dagens vandring, några lite mer erfarna och sätter igång med fotvård och tvättar av sig andra sitter i solen och jäser. Det är verkligen ingen skillnad på oss oavsett om vi är vandrare eller assistenter, vi tvättar oss alla vi samma brunn, någon tvättar kläder. I Nepal använder man helt vanlig hård tvål till sin klädtvätt, inget tjafs här inte.
Det lilla gästhuset, Dipak Guesthouse är byggt i två våningar med en stege utvändigt på huset som leder upp till övervåningen. Värdarna bor på bottenvåningen och vi som är gäster bor där uppe. Man får huka sig för att inte slå i huvudet men det är charmigt värre. Huset skulle passa in väl bland kulturbebyggelsen på Skansen i Stockholm.
Omgivningen och utsikten är spektakulär, branta sluttningar blandar sig med terassodlingar, djupa dalar och bergssidor med utspridda små hus i fjärran. Närodlade grönsaker och kryddor som ligger och torkar i solen på hustaken, vackra blommor i orange och rosa toner mot allt det härligt gröna.
Första kvällen sitter vi i gruppen och bekantar oss med varandra, några är lite blygare andra mer framfusiga, Lizzy verkar vara en rolig prick. Guiderna ställer fram popcorn till allmän glädje.
Någon frågar om det är OK att vi äter Dahl Bhat, den enda maträtten en Nepales verkar äta!
Det mörknar tidigt och fler sitter och kurar med sina böcker i pannlampornas sken, själv är jag förvånansvärt trött och drar mig tillbaka tidigt.
Jag somnar som ett litet spädbarn, det tar på krafterna att gå i uppförsbacke!