Pheriche- Deboche
4250-3820

Rummen i Pheriche var jättefina, vi fick övernatta på en nyöppnad lodge som satsat på tvåglasfönster och varma täcken. Det var vi, en riktigt sjuk korean och en engelsk tjej som också var så dålig att hon tappat rösten helt men som vi ändå snackade lite socialt med på ett viskande sätt. Vi sov lite längre, frukost vid 0800 och sedan började vi vandringen. Himlen är klarblå och vi är omringade av Himalayaś både höga branta och dramatiska vita toppar på 6000 – 8000 meter och även helt svarta bergstoppar, lägre men lika dramatiska.

Peter är fortfarande svag och vår guide ger honom en diamoxtablett för att se om det är höjden som är del av problemet med hans konstanta svaghet.  Vi vandrar sakta genom landskapet och gläds över att faktiskt vara här och just nu. Helt fantastiskt.  Efter vandring över stäppliknande landskap vandrar vi ner för en smal stig som slingrar sig fram utmed en turkosblå fors på vår högra sida. Vi smiter över en liten bro för att påbörja vandringen uppför bergsluttningen. Peter har fått tillbaka en hel del styrka och vi går på i ett riktigt bra tempo. Vi känner oss starka efter vandringen uppför vet vi att det som vanligt blir en brant vandring nerför. Som vanligt timmar upp och ner på bergssluttningar i magiskt landskap. När vi är framme i Somare där vi tidigare varit och ätit lunch på vägen upp mot högre höjder så vill vår guide Chakram inte stanna. Peter kräktes illa efter att ha ätit tomatsoppa med mycket vitlök och jag är på att vi skall gå till Pengbouche som ligger en timmes vandring därifrån. Man kan se den byn långt bort i fjärran på bergssluttningen.

Peter vill stanna men det är inte förrän efter en halvtimme som vi övriga förstår att hans trötthet har kommit tillbaka och superpeter har klivit ut genom fönstret. Det blir jättejobbigt för honom och svårt för oss också att förstå skillnaden.
Vi tar oss upp till Pengboche och skall äta lite lunch och beställer in pommes och tomatsmörgås och en helt fantastisk mangoljuice. Peter äter lite pommes men får inte i sig av mackan och vi vilar lite innan det är dags för eftermiddagens vandring hela vägen till Dibuche. Utanför restaurangen ligger en tibetansk hund som var stor som en kalv. Vi tar oss vidare och vandringen tar större delen av dagen. Vi vandrar ner för en mycket brant stig och över en enkel bro för att ta oss upp för andra sidan. Vi har vandrat här tidigare och det är ett område som känns speciellt då det drabbats av tidigare jordbävningar och stora delar av berget har rasat ner i floden. Att vandra över smala stigar av hård packad sand och se upp på bergssidan där det hänger ut träd, klippor och stenar känns lite overkligt. Vi kommer upp till den hopknycklade metallbron som det fortfarande är svårt att förstå hur naturens kraft kan rycka loss och fullständigt demolera. Peter och Chakram stannar då en fågel blir slagen av en falk precis bredvid och Jane förstår ingenting! Fjädrar flyger runt i hela luften men Jane står och fotograferar ett träd med långt hängande skägg och undrar om det börjar snöa. Efter bron börjar vi gå in i Rohdordendron skog, en stig som slingrar sig uppför. Det går sakta och vi inser att vi kanske inte kommer fram innan mörkret lägger sig. Vädret har förändrat sig, det har blivit kallare och molnen sjunker ner djupare. Till slut efter en vacker men kämpig vandring kommer vi fram till Dibuche och vår härliga lodge. Det är en jättefin lodge som är gjord helt i trä med fina träpaneler som vacker mahogny eller liknande och inte som brukligt stenhus. Vi är trötta och bestämmer oss för att direkt lägga oss utan att äta middag. För första gången på resan så köper vi vars en twix och en läsk till Peter för att ge lite sockerenergi. Peter somnar som en stock och  jane läser bok och fixar med vår packning, fixar dricksvatten med vår steripen och ser till att vi har koll på allt. Nattens lugn och ro avbryts plötsligt av ett smällande starkt ljud och vi vaknar av att vi, huset och våra sängar hoppar omkring. Jane skriker: NEJ. Vi väcks mitt i en jordbävning som rystar runt oss ordentligt. Jane försöker resa sig ur sängen men Peter ropar ligg ner och håll i dig. Herregud, det känns som en evighet innan marken lugnar ner sig och tankarna som hinner fara i huvudet är många..håller huset…hur nära bergssluttningen och ravinen ligger lodgen……kan det bli ett jordskred som vi åker med i. är det som förra jordbävningen….en katastrof….. och så tystnad…. Lugn…. Och sedan röster, högre och högre…. Vår guide, Chakram kommer inspringande i vårt rum och ropar… Jane and Peter are you ok, it was a big earthquake…..
Tacksamma inser vi att allt gått bra i Dibuche men undrar hur det är i övriga delar av Nepal. Peter är lugn och säger att vi skall vila lite, överdelen av huset och våningen som vi ligger på är gjord av bastant trä och det känns tryggt. Jane börjar packa en ryggsäck med bra saker att ha nära om det blir kraftiga efterskalv….. dunjacka, rent vatten, steripen, mediciner, powerbank, telefon, pengar, karta, telefonnummer till Rolwalling exc. Försäkringspapper, förstärkningsplagg, ja lite allt möjligt bra att ha om man blir strandad. Internet funkar först inte men sedan när det kommer på så söker Jane info om jordbävningen på alla möjliga siter.