Etapp 4: Alesjaure - Tjäktja

Kungsleden 2017 Abisko - Kebnekajse

Under vår första semestervecka, första veckan i juli 2017 drog familjen iväg och vandrade en fjärdedel på kungen av alla vandringsleder - Kungsleden. Leden som sträcker sig från Abisko i nordligaste Lappland till Hemavan i Storumans kommun i söder. 

Det som vi hittills möt under våra första tre dagar i Lappland var allt från skånes vinter till normal svensk sommarvärme och allt däremellan. Nu slulle vi ge oss på vandringen upp till Tjäktja där nyheterna rapporterat om stora mängder snö.

Alesjaure - Tjäktja (13 km)

På morognen när vi traskar ut från Alesjaure passerar vi ytterligare en hängbro, det verkar som om det om de ofta har placerat stationerna vid dramatiska vattendrag. Det toksnöar på morgonen, stora snöflingor och mycket men efter en stund slutar det snöa helt. 

När vi vandrat ungefär en halvtimme möter vi återigen mannen från gårdagens vad. Han berättar att han blivit inspirerad av oss, att man kan vandra fritt i vildmarken utan att följa leder, bara genom att titta på hur naturen ser ut. Det visar sig att han har varit ute och vandrat hela natten.  Han har ömsom vandrat ömsom suttit och njutit av den svenska vildmarken och fotograferat. Han berättar att han varit lärare i Japan och rest en hel del (även i Sverige) och att han verkligen uppskattar detta Europeiska Alaska. Vi byter adress med varandra och kanske är det en framtida vänskap som uppstod där mitt i ingenstans i svenska Lappland. 

Idag är molnen höga om om vi har lite tur så kanske solen bryter igenom, det är friskt och lite kyligt. Vi börjar ju komma upp på lite högre höjd och nu är det slut med buskar. Det är sten, grus och det växer på sin höjd lite mossa här och var. Marken är torrare och fläckarna med snö blir vanligare och vanligare. På vissa ställen är det mindre snöfält som vi får passera, det börjar även bli ganska brant på vissa ställen och man får vara försiktig så man inte halkar. Vi vilar och tar en fika i kylan och fyller på lite energi som behövs för dagens utmaningar. Vid vattendragen är det förvånansvärt mycket snö packat och man kan se snöväggar på många meter i tjocklek. Vi pulsar bitivis i snö men än så länge så är det inte helt snötäckt. Vi har en ordentlig stigning kvar innan vi skall komma fram till fjällstationen. Vi träffar på ett gäng frusna vandrare som vi frågar om snöläget över passet och de utropar att det är mycket snö, jobbig vandring och tufft framför oss. 

Familjen tycker det här är kul och vi är alla vid gott mod när vi knatar fram. När vi börjar närma oss Tjäktja så kroknar Stina Silverhjärta. Det är kallt, det blåser och vi får vandra allt mer brant uppför i snön. Vi ser de små stugorna längre upp och en hängbro som kommer bära oss över en stor strid och dramatisk fjällfors. Hängbron är av det vingligare slaget och man får enbart gå över en i taget. Det känns skönt att vara framme och vi känner oss ganska små för här är fjället sidor branta, topparna höga och snödrivorna meterhöga. 

Väl framme börjar förhandligen med oss själva, är vi inte värda att ta in på stationen?

Jane Silverhjärta pratar med stugvärden och det slutar med att vi kan sova i räddningsstugan över natten. Det är riktigt trevligt och ombonat och allt är bra, till vi bestämmer oss för att tända kaminen i rummet. Bastu på fjället, vi har säkert 50 grader i rummet och det är helt omöjligt att sova men kängor,strumpor och kläder torkar under natten. Det är en lång brant ner till forsen för att hämta vatten och fötterna börjar nu kännas slitna så det gäller att ta det lugnt när man balanserar med hinkar uppför branten. Kvällskaffet och oboyen har nog aldrig smakat så bra nu.

Under natten kommer det en yngling som vill att man ska kalla på helikopter, kompisen blöder kraftigt näsblod som inte vill sluta. Efter lågmälda diskusioner så kommer man överens om att avakta till morgonen, det kanske inte är så farligt ändå.

Precis vid knuten på vår stuga är det en ripa som betämt att det här det är ett toppenställe att bygga bo på. Den ligger där och ruvar och är praktiskt taget osynligt för ögat, helkul.

Utsikten från Tjäktja går inte av för hackor, den ligger högt uppflugen på fjällsidan och man ser mil bort mot Alesjaure, det är ingen slump att Stugvärden mest hela tiden sitter och glanar i sin kikare och har det bra. Han medverkade på SVT någon vecka innan vår vandring där han berättade om snöläget och att det är exeptionellt mycket snö för denna tiden på året. Man kan gott konstatera att han inte överdrev. När vi blickar upp mot toppen av Tjäktjapasset så inser vi att morgondagen kommer fortsätta med vandring i snö och enbart snö upp, över och troligen utför passet. Frågan är hur mycket man kommer sjunka ner och hur jobbigt det kommer att bli. Vi har fått berättat för oss att ett tjockt och brett snötäcke på minst 7 km ligger framför oss imorgonens vandring innan det åter blir en blandning av snö och våtmark. Skönt att torka kängor och kläder ordentligt under natten.

Stickorna är flera meter djupa, man måste gå försiktigt så man inte trillar ner i en fors som döljs av snön
Stina Silverhjärta och Peter Silverhjärta tar en  välförtjänt paus.
Stina Silverhjärta passar på att ta en liten  tupplur med en sten som huvudkudde.
Jane Silverhjärta fuller på med käk.