Våren 2018 var verkligen ingen höjdare i Svealand. Det var kallt och mycket av nederbörden kom som snö långt in på vårkanten. Snön låg kvar ovanligt sent och även om det tinade snabbt inne i Stockholm så låg det mycket snö kvar så fort man kom utanför stadskärnan och i skogen låg mycket snö kvar.
Stina Silverhjärta kom och föreslog att det var en bra idé att pappa och dotter skulle ge sig ut på ett eget äventyr, vandring på Sörmlandsleden under påsklovet. Pappa Peter Silverhjärta säger ju aldrig nej till äventyr, så det blev ett litet våräventyr utöver det som den femtonåriga Stina kunde tänka sig.
Vi har vandrat många gånger tidigare och Sörmlandsleden är vi vana att vandra på. Vi har mest vandrat på rutterna 14-16 då de är vackra och det är dessutom lätt att parkera en bil och vandra en helg.
Den här gången bestämde vi oss för att göra något helt nytt, vi skulle starta i Malmköping itsället för att ta en vanligt rutt..
Det visade sig enklare sagt än gjort för det går inte att köra bil till etappstarterna i det här området. Markägarna har effektivt stängt av alla vägar med bommar och skyltat att de inte vill veta av privat trafik. Det slutade med att vi landade på en camping där Sörmlandsleden passerar och gick ut därifrån.
Vi fick en pratstund med ett trevligt par som övernattat i husbil, och de var Östergötar, nästan som hemma för Peter Silverhjärta, hans släkt kommer ju från Vikbolandet. Det som var värt att notera var att varenda stuga på hela campingen var uthyrd! Små försynta familjer med flyktingar var inhysta precis överallt. Märklig syn att se, för många måste det vara första gången de ser snö och man undrar ju vad de tänker om sitt nya ”hemland”. Glada att slippa krig men alltför nära nordpolen för att gilla läget...
Vädret var fortfarande kyligt, ett par plusgrader och skyarna låga gråa och tunga över oss när vi vandrade ut. Efter fem minuters vandring så började det duggregna, efter ytterligare en halvtimme ringde en Mikael Geinitz från Vörtens Vänner och sa att det var stopp i avloppet på bryggeriet…Efter en halvtimmes tjat om hur synd det var om denne eminente person och hur fasansfullt det du var så kunde äventyret få fortsätta.
Det kunde ju startat bättre.
Efter nån timmes vandring kom vi ut på ett kalhygge och vi bestämde oss för att vi kunde stanna här och känna in vädret. Känna in vädret det gjorde vi verkligen, det regnade och snöade om vartannat ett dygn utan uppehåll.
När det var dags att brassa på mat så fungerade inte bensinköket som det skulle, Peter Silverhjärta demonterade köket i minsta del och satte ihop det igen. Det var fortfarande en gåta att Trangia Multifuelköket lagt av, ett kök som varit otroligt stabilt såhär långt. Inte mycket att göra något åt helt enkelt, det fick bli kall mat att äta, men detta var inget bekymmer vi låg ju torra, varma och fina i vårt tält. Efter turen så kasserades köket och ersattes av ett sprillans nytt kök från Optima.
Nästa dag så kikade vi ut för att kolla läget, vädret hade inte förbättrats, möjligtvis försämrats! Det regnade ordentligt och det så inte ut som om det skulle bli den minsta förändring i vädret under dagen. Hällregn och ett par plusgrader för hela slanten.
Grattis till oss båda som valt att ge oss ut i naturen just de här dagarna.
Peter Silverhjärta föreslog att vi skulle bryta läger och vandra tillbaka mot bilen. Om vädret förbättrades kunde vi ta bilen till en annan etapp och fortsätta vår vandring. Om vädret inte förbättrades kunde vi istället välja att åka hem.
Stina Silverhjärta var väldigt munter och vi gick och skrattade, man kan tänka att hon inte varit lika glad med tre dagars oåterkallelig vandring framför sig.
Vid bilen var vi båda helt genomblöta, regnkläder eller inte, vi var helt dyngsura! Valet var enkelt, vi åkte hem och drack en kopp varm choklad och torkade vår utrustning.
Men den här lilla minitrippen är inget som vi skulle vilja vara utan, vi har ju många kul minnen från de här dagarna att se tillbaka på.